Breven till världen

Jag har en liten åker. På min lilla åker har jag sedan länge planerat en örtträdgård i fina geometriska former. Men, jorden är så hård att jag inte kommit mig så långt i projektet. Så, nu fick jag plötsligt inspiration och frågade brorsan om jag kunde få låna hans grävmaskin för att flytta undan jorden från min 8×8 meters ruta som ska bli örtträdgården. (Han e nog bra snäll brorsan när han låter mig leka med hans arbetsredskap!!)Igår hämtade jag grävmaskinen och började lite försiktigt gräva. Idag vaknade jag tidigt och fortsatte. Jag är jätteglad att jag fick låna grävmaskinen för lerjorden var ställvis som cement och det blev en rejäl hög jord som jag flyttade undan! Aldrig i livet att jag skulle ha gjort det med spade och skottkärra.Nu när rutan är tömd på jord kan jag börja snickra det geometriska mönstret. Ritningen är klar och modellbitarna för allt virke är klara sen förr så det är bara att skaffa hem virke och börja snickra.En vacker dag kommer det att bli riktigt fint. Tror jag…

När jag satt där och grävde kom jag plötsligt att tänka “varför skulle bara pojkarna få “leka” med grävmaskinen när det är så roligt?” Och nej, det är inte bara pojkarna som får leka! Jag får oxå.

Nu har jag snart jobbat den första månaden som kyrkvaktmästare i Pargas och det känns som om tiden flugit förbi. Visst är mycket lika som det var i Nagu. Förättningar är förättningar oberoende var de är och mötet med människor är lika oberoende av ort. Visserligen har man lokala traditioner i detaljer o det är detaljerna som är det viktiga. Sen är det nog en hel del som är totalt annorlunda än vad jag varit van med. Först och främst jobbar jag i samfälligheten som betjänar två församlingar och så är det betydligt mycket större på många sätt, vi är en större personal, det är två större församlingar, det är flera händelser i veckan. Hittills i år har det varit över 30 jordfästningar i Pargas, i Nagu var det ganska normalt med 30 begravningar på hela året. I lördags hade vi 4 dop i kyrkan och Agricolakapellet och det fanns år när det var 4 dop i Nagu kyrkan på hela året. Så, det är en viss skillnad.
Det som jag varit allra mest förvånad över är att jag har haft så många lediga helger!! I Nagu församling hade jag en helg ledig i månaden och i praktiken lika på Seo men nu var jag ledig större delen av påsken (som är församlingens brådaste tid) och en hel helg till. Jag har jobbat 2 söndagar i april! Vilken lyx!! Men det kommer att ändra, mest för att jag själv lovat bort mig.
Så hur känns det nu då? frågar de flesta. Jo, tack, det känns bra, är mitt svar. Det känns faktistk jättebra att vara tillbaka i en kyrka. Jag kan inte säga annat än att jag upplever det som världens bästa arbetsmiljö att få spendera så mycket tid i kyrkobyggnaden! Det känns som om jag hittat hem igen, fast det inte är min barndomskyrka.
Idag tog jag med mig kameran till jobbet och knäppte några bilder i kyrkan.Det gäller att gå ner på golvet med kameran för att fånga kyrkans storhet.Det finns en sak på bilden jag inte såg förrän jag redigerade bilden som inte hör hemma på en kyrkbänk. Hittar du den?Jag gillar tydligen lite udda vinklar.Den här bilden är upp-piffad men jag gillar den skarpt.

Mandas ungar är nu 11 dagar gamla och har öppnat ögonen. Hur bra de ser kan jag inte säga för ögonen ser lite grumliga ut. Ungarna äter, sover och piper och så äter de lite till. De är tjocka o trinda och mjuka o söta. Just så där goa som små kattungar är!Manda tittar; nämen e du här nu igen med den där fula svarta kameran?Det här är ettan, den mörkaste lilla ungen.
Pojke född 14.4 kl. 10.55 *reserverad*Det här är tvåa med sin vita nos.
Flicka född 14.4 kl. 11.40 *reserverad*Det här är trean som är spräcklig i ansiktet.
Pojke född 14.4 kl. 12.20 *reserverad*

När man inte tillhör de årgångar som fick ett körkort som berättigar till att köra såväl bil som motorcykel måste man gå i skola och skaffa sig ett motorcykelkörkort. I den utbildningen ingår det att man ska kunna hantera en motorcykel på rätt sätt. Man ska kunna köra långsamt, bromsa snabbt, köra slalom och köra runt i en minimal cirkel. Det här gjorde jag för några år sedan. Idag ordnade vår motorcykelklubb Archipelago Riders en övningsdag för att borsta rosten av körkunskaperna. En del av gänget hörde till gruppen som aldrig gjort övningarna och en del har tagit mc-kort och redan tidigare övat på uppgifterna. Oberoende av tidigare körning var uppgifterna lika svåra eller lika lätta för alla. Det var riktigt roligt att kunna pröva sina hanteringskunskaper och fräscha upp minnet efter vintern. Det är många saker att tänka på i trafiken! Det var ju så strålande vackert väder och varmt så vi ville alla ut på vägen och köra av oss lite efter övningarna så de flesta av oss åkte iväg till Auranlaakso för att äta. Efter en stunds samvaro över middagen åkte vi hemåt igen. Åter en trevlig dag med gänget och nästa happening är Motoristikirkko i Lundo den 12 maj.

Med risk för att göra någon besviken måste jag berätta att jag i morse satte iväg en liten hög med kuvert på posten! Det är förskräckligt länge sen vi bjudit hem våra vänner och jag har gått och planerat och funderat och väntat på rätt tillfälle. Förr hade vi två fester per år, en på våren för att fira våra födelsedagar och en på sensommaren för att det var roligt. Nu har det visst gått nåt år sen vi sist hade en fest och jag har längtat efter att kunna bjuda till fest. Jag hade en plan men så åkte vi iväg på semster och sen bytte jag jobb, men NU! Nu ska det firas o festas!
Nu ska huset städas, menyn planeras, pyntet fixas och överraskningar förberedas. Jag hoppas innerligt att det ska passa för de flesta att komma på fest! Åh, så jag ser fram emot att ha huset fullt med folk!!

PS. Det som ska firas den här gången är den sena vårens ankomst…

Heh, nu vet jag inte riktigt om jag ska publicera den här produkten av inspiration men jag kan inte låta bli… Det hänger alltså ihop med bilderna från förra inlägget.

Dimman sveper sitt kalla täcke över jorden

Är som en vinterandedräkt i vinden

Varje kropp känner kylan krypa under huden

Dödens kalla tunga fukten, slickar kinden

I den svarta myllan under våta löven
väntar

Den sprittande våren på sin tid i solen

Lökar, frön och rötter redan länge längtar

Att få visa upp sin varma prakt i alla
skrymslen

I dimman hörs fågelsången ivrigt lova

En bättre dag kan komma i morgon redan

En soluppgång och vi kan inte mera sova

För kyla, dimma, fukt har jagats hädan

I en dag av sol och värme vaknar livet

Du och jag och alla andra

Ser sommaren som redan givet

Fast våren har lång väg kvar att vandra

PS. Jag lovar att inte bli poet!

I förrgår lyssnade jag till Fotosnack! där fyra fotografer visade 20 bilder och fick tala 20 sekunder om varje bild. Det var jättegivande och roligt att se hur olika bilder de hade tagit och hur olika stil de har. Jag blev förstås och fundera på om jag också skulle plocka ut 20 favoriter av mina bilder och kommentera dem, men det får bli till en annan dag. Idag är det dimmigt, fantastiskt, ljuvligt dimmigt så jag tog kameran med mig och gick ut i skogen. Jag fotade 78 bilder i skogen men bara några blev sådana jag är nöjd med. Sist och slutligen tycker jag att det är svårt ljus idag! Det jag trodde blev en bra bild visade sig ha konstigt ljus när jag ser på bilden på stora dataskärmen. Nå, det är väl då man lär sig – eller så inte… Men skönt var det att ge sig ut i friska luften och det är alltid skoj att fota. Det är lite lustigt med de här bilderna för jag tycker att de reflekterar en stämning av höst mera än av vår! Vårvintern är nog aningen dyster i färgerna men jag önskar att jag hade kunnat fota fågelsången! Oj, vilken konsert hela promenaden var! Småfåglarna sjunger som galna just nu så jag borde ha tagit med mig bandspelaren också.

De senaste 9 veckorna har Manda, vår lilla kisse, växt från en späd tjej till en smällfet madam. Det berodde nog inte på en massa god mat utan snarare var det en frass som hade sin tass med i spelet. Jag har gått och väntat på dagen D och klämt på magen och funderat när det ska ske. Jag hade räknat ut att det skulle bli omkring påsk och så hoppades jag innerligt att det skulle ske en dag när jag var ledig och hemma för att kunna vara med som moraliskt stöd.
I morse när jag kom till köket var Manda orolig och jag kunde se att magen hade “sjunkit”. Jag kollade rumpan och visst hade hon en flytning som visade att det var dagen D. Manda hade tydligen inte riktigt klart för sig var hon tänkte föda men jag visste precis i vilken korg det skulle ske, i samma korg som åtminstone tre katter före henne har fött sina små. Jag hämtade korgen och lade i rena tidningar och handduk och Manda accepterade mitt förslag. Men det var på ett vilkor, att jag satt brevid och höll henne i tassen. Morgonmålet fick jag äta med Manda bredvid mig i korgen och sen förflyttade vi oss till övre våningen. Så fort jag försökte gå från korgen följde hon med så där satt jag sen och höll henne i tassen och berättade hur duktigt hon var och att allt skulle gå bra. Visst kände jag mig lite hjälplös då jag inte kunde hjälpa henne men jag visste ju att katter vanligtvis klarar en förlossning på egen hand. Man behöver inte göra annat än finnas nära.
Mimmi, vår äldre kisse, var mäkta nyfiken och undrade vad som stod på. Men hon gav ändå Manda rum och bråkade inte med henne som hon annars gör. Hon förstod väl att det var något viktigt på gång.
Så efter rejäla krystningar kom första lilla plutten. En mörk kisse som snabbt blev tvättad och ompysslad av mamma Manda. Tvåan kom 45 minuter senare och trean kom efter ytterligare 40 minuter. Alla tre fick en ordentlig upputsning och ligger nu nöjda och diar. Tvåan, ettan och trean och en nöjd mamma Manda.

Tvåa och trean liknar mest mamma Manda och är lite ljusare än ettan men har mindre vitt än mamma Manda. Ettan tror jag att är en frass men tvåan o trean har jag inte hunnit undersöka ännu.
Jag är glad att jag var hemma och jag är glad att allt gick så bra. Nu har vi några roliga veckor framför oss innan ungarna åker vidare till nya hem. Ja, hoppas ju bara att vi hittar goda hem åt dem!