Gubben fyllde jämnt i år och när jag i höstas frågade om han vill ha en stor födelsedagsfest svarade han nej. Jag funderade en stund och tänkte att det nog skulle vara bra roligt att överraska honom ordentligt. Senast vi var på resa var vi till Egypten och då sa han att nästa gång vi reser ska det vara till nåt ställe där de är mera tekniskt avancerade än i Finland. Så nu tänkte jag att London skulle kunna uppfylla det kriteriet.
Jag började spara pengar, bokade hotell, bokade flygresorna, kollade upp resedokument, ringde gubbens chef och bad om ledig, våndades och planerade. När man är i London ska man gå på musikal, men vad intresserar resten av familjen? Jag sökte och hittade STOMP. Gubben hade för länge sen bjudit mig med på en STOMP-show så det borde ju vara en given succé. 
[Bilden lånad från http://www.newyorkcitytheatre.com]
Så kom födelsedagen och direkt på morgonen fick gubben ett fint kort där det stod att det berättigade till ett besök på STOMP-show med hela familjen följande dag kl 20.00. På baksidan av kortet hade jag skrivit in reseprogrammet. Gubben tittade på kortet, vände och så på reseprogrammet och sa tack, tack. Han hade inte upptäckt att det innebar en resa till London, så sömnig var han. När jag sen upplyste honom om det blev han konfunderad. Det tog en god stund innan det riktigt gick upp för honom att vi följande morgon skulle dra iväg till LONDON! Surprise!!
Jag hade berättat för en hel del människor men gubben hade inte fått reda på nånting på förhand. Det blev just en sån total överraskning som jag hade hoppats. Härligt!
Fortsättning följer…
Det blev Pippibröd (även kallade chokladsnittar), kokostoppar och finska pinnar. Jag vill påstå att de gamla fina småbröden är underskattade! Jag tänker fortsätta och baka småbröd för det så gräsligt roligt. I värsta fall får jag bära dom med mig till jobbet, de försvinner nog där…
Sen tog jag hushållspappersrullar, mera tidningspapper och klister och lite annat smått och gott, och gjorde en hel hög med servettringar! De färdiga servettringarna placerade jag i den tapetserade konfektasken och så gjorde jag ett fint läderband runt. 
Det blev en härlig överraskningslåda som jag ikväll tog med mig till 
Det har varit en småstressig tid före jul men nu är allt under kontroll och den stora julmiddagen är faktiskt redan avklarad. Vi kom till den kompromissen eftersom jag är på jobb under julen och därför inte hemma så värst mycket. Vi avnöjt maten i lugn och ro och åt allt för mycket som sig bör. Ingen stress, ingen panik. I morgon äter vi rester och öppnar paket när jag kommer hem från jobbet. Sen får jag se till att sova fort för jag ska va i kyrkan i Pargas kl 4 på julmorgonen! Det är lite spännande att ha ansvar för att alla hundratals ljus är tända i tid till julottan! Men så tokig som jag är så ser jag fram emot att få komma till kyrkan mitt i natten och få ta emot det nyfödda lilla barnet – i år igen. Det är något magiskt med julottan!
I Nagu är det väldigt sällan man behöver lida när man lyssnar till de som sjunger. De allra flesta sångarna är på riktigt begåvade sångare och det är väldigt sällan nån står o skrålar falskt och hemskt. Men även om det händer ibland så kan det vara riktigt roligt ändå. Det kan vara riktigt bra stämmning i lokalen och då är det inte så farligt fast nån inte är så bra sångare.
Förra gången det ordnades karaoke på L’Escale överraskades jag av att vinna kvällens lekfulla sångtävling och igår kväll överraskades Laura totalt av att ta hem kvällens pris. Det var inte utlyst någon “sångtävling” men tydligen hade arrangörerna plötsligt bestämt sig för att utlysa kvällens sångare och ropade upp Laura! Grattis Laura till vinsten!
Vem skulle nu vilja vara instängd i en korg när det finns en stor värld att upptäcka?
Hmm… Hur var det nu brorsan gjorde för att komma härifrån??
Världen må va hur stor som helst men efter en dos av mammas goda mjölk blir det en tupplur för att orka upptäcka mera igen sen.
Vi leker med varann och med leksaksmössen. Det kan gå riktigt livat till.
Eller så i undantagsfall kan man ligga stilla så länge att matte hinner ta en bild som inte blir suddig.
Det jag, som matte, är fascinerad över är att kattungar tydligen inte behöver läras att gå på lådan. Vi hade en korg med en tidning i bottnet liggande i inhägnaden och igår gick en av kattungarna i den och satte sig och kissade på tidningen. Med visst schå försökte den sen täcka sin pöl men jag städade upp istället. Det här var inget vi försökt lära dem. Korgen byttes ut mot en låda med sand och nu är den i full användning – utan nån inlärning av varken oss eller kattmamman! Inte en droppe kiss har vi haft på golvet! Det är så fantastiskt att jag blir lyrisk, juh! Nästa steg blir nu att introducera mat i fast form. Lite sand har de redan satt i sig så att tugga på nåt hårt lär inte bli nåt problem.
Manda tittar; nämen e du här nu igen med den där fula svarta kameran?
Det här är ettan, den mörkaste lilla ungen. 
Det här är tvåa med sin vita nos. 
Det här är trean som är spräcklig i ansiktet. 