Breven till världen

I Pargas, bredvid Skärgårdsvägen, finns resterna av ett hus som har brunnit. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja smyga in på gården och se lite närmare på de sotiga resterna. Idag gjorde jag slag i saken och stannade till vid huset. Det är fascinerande med de sotiga resterna av huset i den skira ljuvliga sommargrönskan. Det är fult. Det är vackert. Det är skrämmande. Det är fascinerande.

Idag ordnades den åttonde potatisfestivalen De Vita Päron (dialektalt uttal!) i Nagu i södra hamnen. En av överraskningarna var vem som skulle vara Evita och sjunga päronsångerna. Det var jag uppträdde som Evita Päron. Jag hade skrudat mig i långklänning med jacka och fin hatt. Det är två sånger som sjungs varje år till melodin “Don’t Cry for me Argentina” med texter av Rosi Eskills o Gitta Holmberg. På Bambuser finns det en snutt av mitt uppträdande som Dan Strömberg lagt upp.Somliga kom och sa att de inte kände igen mig. Hihi.
Den andra riktigt stora överraskningen var vem som utsetts till årets potatisknöl. Det är en hedersutnämning som tilldelas en välförkänt person. I år skedde nomineringarna via allmän omröstning och Multicultis styrelse och jag lyckades med århundrades kupp!!När nomineringen gick trögt startade Mona en kampanj för att få folk att rösta på mig och utan att jag visste det startade jag en motkampanj för att få Mona utsedd till Knöl. Jag hade större framgång och många många röstade på Mona, men det visste inte hon. Så i samråd med styrelsen och Dan på Nagu och Korpobladet lät vi Mona tro att det var jag som fått mest röster och skulle utses till Knöl. Så när hon stod där med mikrofonen i handen överraskade vi henne med att berätta hur det egentligen låg till. Det var en mycket rörd Mona som blev totalt förstummad. På banderollen som Dan gjort står ord ur nomineringsmotiveringarna.Det var det absolut roligaste jag gjort på länge! Att få vara med och överraska en så fantastisk person så fullständigt! Mona, du har förtjänat den här utnämningen länge och jag är glad att vi kunde ge dig detta nu!Här är den nykorade Potatisknölen och potatisgeneralen Mona med sin älskade Kaj som snällt ställer upp på det mesta och hjälper till.

Igår blev jag såå trött på dessa eviga
fördomar om vad kvinnor o män kan/ska göra… Suck!

Städerskan undrade om jag kunde ta mig en
titt på en lavoar som läcker och visst kunde jag det. Jag tog med mig lite
packningar (som senare visade sig att inte passa) och gick iväg och skruvade
upp avloppet från lavoaren. Vanligtvis är det packningen som är sönder när det
läcker. När jag började greja kom en kvinna, anställd i församlingen, och undrade om jag
kunde sånt där. Jag veeet att hon inte menade nåt illa och jag veeet att det är
ovanligt med kvinnor som grejar, fixar, monterar och reparerar MEN jag är
anställd som vaktmästare och hade det varit nån av de andra vaktmästarna
(d.v.s. en man) hade hon aldrig kommit på tanken att fråga om kunskaperna!

Varför ska jag hela tiden måsta
“försvara” mig? När ska jag lära mig att svara försmädligt “Nej,
jag har ingen aaaaning om vad jag håller på med men det här verkar gå att
skruva i bitar och Leif kan säkert komma o fixa det sen.” Jag är
innerligen trött på de förutfattade meningarna folk har om vad andra människor
förväntas kunna. Att jag kan städa o koka kaffe är det ingen som ifrågasätter.
Konstigt då.

Så lugnar jag ner mig lite och kommer ihåg
att jag ju faktiskt är den första kvinnliga vaktmästaren som jobbat i församlingen
i Pargas. Det tar väl fem år eller så innan personalen (och församlingsborna)
vant sig vid tanken på en kvinna kan ha skitiga händer och verktygsbacken som
bästa vän…

PS Klickar du på bilden kommer du till en kul webbplats

Jag har tänkt på bloggen men tydligen är inte tankekraften vad den borde vara eftersom det inte blivit nåt inlägg för det. Nåja, ibland rusar livet på och man hinner inte riktigt med. Och jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om…
Jag skulle kunna skriva om färjköer och förkörsrätter men jag blir bara så trött och arg. Jag skulle kunna skriva om kattungarna men det är roligare att leka med dem än skriva om dem. Jag skulle kunna skriva om mina tudier som känns tröga men det är deprimerande. Jag skulle kunna skriva om väder och vind men alla kan se ut o tänka själv. Jag sku kunna skriva om ingenting men det skulle ju jag vara ganska tråkig.

Så jag skriver om min karriär som begravningssångare. Förra söndagen sjöng jag på en begravning och idag sjöng jag på en begravning. Det känns fint att få sjunga fast det är ju lite sorgligt att det är begravningar. Båda begravningarna har gällt människor jag känner, både den avlidna och de sörjande men ändå har det inte varit något problem att få rösten att hålla och kunna sjunga. Det känns lite otroligt men man måste bara distansiera sig och hålla huvudet kallt. Förra söndagen sjöng jag Så skön är vår jord av Kari Rydman i kyrkan och Där som rosor aldrig dör på minnesstunden. Idag sjöng jag Dagen är nära i kyrkan och Så skön är vår jord på minnesstunden. Jag bandade i kyrkan så klicka här så kommer du till YouTube och kan höra mig sjunga.

Det är så roligt att få sjunga. Jag borde ta sånglektioner igen för att underhålla rösten och tekniken men jag vet inte när jag ska ta mig tid till det. Kanske det blir i höst. Jag brukar “stjäla” mig till lite sångstunder när jag städar församlingshemmet eller kyrkan. Det går bra att moppa golv och sjunga tillika. Då får man upp flåset på samma gång och tränar att få luften att räcka till lääänge. En gång fick ungdomsledarn hicka när jag städade o sjöng för han trodde att han missat nån bokning och att det var nån körövning på gång. Stackarn. Så kanske jag borde kolla närliggande rum innan jag sätter igång o “hojlar” så att jag inte stör nån…

Förresten kan jag meddela att vår låtsasdotter Felicia idag har blivit student med ett riktigt fint betyg. Grattis på henne och på de båda gudbarna som gått ut grundskolan! Skolavslutning är sommarbörjan (men det hade inte vädret förstått idag så gräsligt vått, kallt och blåsigt som det har varit)!

En kväll när vi gosade med ungarna var de inte nöjda när vi slutade utan
klättrade helt enkelt över korgkanten. Så den lite större inhägnaden vi
tänkt göra nån dag senare måste göras med det samma.Vem skulle nu vilja vara instängd i en korg när det finns en stor värld att upptäcka?Hmm… Hur var det nu brorsan gjorde för att komma härifrån??Världen må va hur stor som helst men efter en dos av mammas goda mjölk blir det en tupplur för att orka upptäcka mera igen sen.Vi leker med varann och med leksaksmössen. Det kan gå riktigt livat till.Eller så i undantagsfall kan man ligga stilla så länge att matte hinner ta en bild som inte blir suddig.Det jag, som matte, är fascinerad över är att kattungar tydligen inte behöver läras att gå på lådan. Vi hade en korg med en tidning i bottnet liggande i inhägnaden och igår gick en av kattungarna i den och satte sig och kissade på tidningen. Med visst schå försökte den sen täcka sin pöl men jag städade upp istället. Det här var inget vi försökt lära dem. Korgen byttes ut mot en låda med sand och nu är den i full användning – utan nån inlärning av varken oss eller kattmamman! Inte en droppe kiss har vi haft på golvet! Det är så fantastiskt att jag blir lyrisk, juh! Nästa steg blir nu att introducera mat i fast form. Lite sand har de redan satt i sig så att tugga på nåt hårt lär inte bli nåt problem.

Jag har grejat lite på sistone, dels på jobbet, dels hemma.
På jobbet byggde jag en blomlåda (140x50x80cm) i veckan. Det är en låda med rum för två plastbunkar med löstagbar toppram (så att man kan lyfta bort plastbunkarna vid behov) och jag tycker den blev riktigt bra. Det skojiga med den är att det blev väldigt mycket snack om den på jobbet. Kort sagt så verkar det som “alla andra” på jobbet inte trodde att jag kunde bygga en fjuttig liten blomlåda men jag bevisade motsatsen. (Kvinnor KAN – ifall det nu var nån som inte insett det…) Som motvikt till snickerierna sydde jag en jeansväska igår. Jag hade smått börjat på den tidigare men nu hade jag tid och inspiration att göra färdig den. Det tog mig nästan hela dagen! Voj pust så många sömmar det blev! Jag hade ingen modell eller beskrivning hur jag skulle göra så det blev till att tänka efter många gånger så att jag inte behövde sprätta så mycket. Till slut fick jag den klar så nu är det bara att flytta över allt från min handväsk-korg till den nya bagen. Jag e faktiskt riktigt nöjd med den här också.

Nu har jag snickrat och sytt och det är riktigt roligt ibland att kunna göra nåt och säga, den här har jag gjort. Att få se resultatet av sina egna händers verk.

Jag kan inte låta bli att kommentera en artikel i ÅU idag.
Torsten Sandell har kommit med ett initiativ till kyrkomötet om att ta en avgift för jordfästningar av avlidna som inte hört till kyrkan. Jag tycker att det är ett jättebra initiativ! Ja, alltså, det är jättebra att det kommer upp till diskussion, hur bra det sen är att ta betalt för förrättningen är det mera invecklat att bedömma.
När den nya begravningslagen kom 2004 hade kyrkan varit en dålig förhandlare och gått med på att ta hand om att alla kom i jorden oberoende av om de hörde till kyrkan eller inte. Alla inom samma kommun ska betala samma pris för sin gravplats, oberoende av församlingstillhörighet eller inte, och det tycker jag är okej eftersom gravväsendet inom en församling skall bära sig utan skatteintäkter. Man betalar för det man använder helt enkelt.

Sen kommer frågan om jordfästning. Bara för att herr Exempelsson skrev ut sig från kyrkan 1979 för att han blev sur på prästens hund betyder det inte att han slutade tro på samma gång. Fru Exempelsson har inte skrivit ut sig och är djupt troende och deltar i gudstjänsten rätt ofta och sjunger i kyrkokören och går på missionssymötena. Så dör herr Exempelsson plötsligt våren 2012. Självklart ska det vara en jordfästning, en hederlig kistbegravning! Prästen med den irriterande hunden har gått i pension för 10 år sen och flyttat från orten och den nya prästen tyckte även herr Exempelsson var en trevlig prick. Så fru Exempelsson bestyr om begravningen i högst vanlig ordning men så kommer frågan från pastorskansliet -herr Exempelsson hörde inte till kyrkan, ville han ha en kristen jordfästning? Hur kan frun svara på det? De har aldrig talat om det. Hon tror nog det och framförallt vill hon det. Så det blir så, en hederlig kistbegravning med sång, jordskovlar, psalm 23 och hela köret. Prästen och kantorn följer även med på minnesstunden.

För att vara krassa så kostar det här en god slant i arbetsinsats och uttnyttjande av lokaliteter. Hade det handlat om en vanlig förening hade en icke-medlem fått betala för de utnyttjade tjänsterna men nu talar vi ju om kyrkan! Den goda, uppoffrande kyrkan! Församlingen som har en medeltida kyrka som är svindyr att hålla varm, ett församlingshem som kostar skjortan att underhålla och städa, en personal som tar hand om människorna som inte vill betala deras löner…

Det är som om vi pratat om pensioner – allt färre ska stå för en allt större kostnad.
Jag vet att man som kristen ska vara god och uppoffrande. Jag vet att jag just nu har svårt att vända andra kinden till. Jag kan inte förstå varför man ska få strunta i att betala medlemsavgiften och ändå få fulla medlemsförmåner! Varför ska jag då inte skriva ut mig ur kyrkan med det snaraste?

Om vi pratar om nätpiratism så är ett av argumenten att man stjäl när man laddar ner någonting som man borde betala för. Okej, jag kan inte påstå att den döda stjäl prästen men det finns inte heller någon möjlighet att betala för de tjänster man vill utnyttja, annat än att gå med i kyrkan igen och betala medlemsavgiften. Men hallååå? Om man e död är det faktistk försent för det alternativet…

Sen tror jag även att det oftast är just sak samma för den döda om det hålls en jordfästning. MEN för de anhöriga är det en väldigt viktig traditionsbärande ritual, ett sätt att konkretisera sorgen och att ta farväl. Då har jag inga problem att be om en del av det möjliga arvet som ersättning för församlingens utförda tjänster.

Så efter hela denna utläggning kan jag konstatera att jag understöder kyrkoherde Sandells förslag om att ta betalt för utförda tänster – hur andliga de än må vara.

Jag känner en liten panik ligga på lur i kroppen. Jag borde hinna stanna upp och njuta NU. Just idag. I dessa minuter. Nu på sekunden. För just nu spricker löven fram på björkarna. Häggen är redan vackert grön medan ädelträden håller inne med sin grönska ännu en liten stund. Men det är nu det händer. Det är just nu livet föds igen efter den dystra vintern. För att döva paniken lite grann stannade jag till vid Lenholmens ljuvliga ekar och fotade. Det är sååå vackert just nu. Och grönskan, den är så bedövande, livgivande, härligt GRÖN just nu! Jag är helt kär i alla underbart gröna gräsmattor nu på våren.
Ta dig en minut och njut!