Breven till världen

Det här veckoslutet var ett synnerligen trevligt veckoslut. På lördagen drog jag iväg till Pargas för att träffa tjejerna och bowla. Vi blev inte så många som tänkt så vi blev två personer perr bana och oj, så vi bowlade. Vi förbättrade teknik och fick många goda skratt på vägen. Ofta åkte klotet iväg i rännan men ibland blev det nån strike och då var glädjen desto större. Jag har ont i låren (!) ännu men det var ju så sjuttons roligt! Efter tjejträffen följde min god vän LJ med mig tillbaka till Nagu och vi drog iväg på Karaoke Night på restaurang L’Escale. LJ inledde den historiska kvällen som första karaokesångare ever på L’Escale och vi hade verkligt roligt. Det var många bra sångare och stämmningen var på topp. Jag var lite reserverad och nervös när jag sjöng men efter några cider och stort stöd av publiken lossnade sångarglädjen. Jag sjöng Gabriellas sång, You raise me up, Thank you for the music och Ta mig till havet. Det var ju såååå roligt! Det mest överraskande och roliga var att jag tog hem andra pris i den lekfulla tävlingen Voice of Nagu! Jag! Tänk! Jag hade nog satt mina slantar på LJ om det hade varit vadslagning. Vinnare blev Tua o Raimo och tredje pris gick till Niklas L. På söndagen blev det att sjunga i Lukaspassionen av Seppo Pänkäläinen i Korpo kyrka. Jag var lite rädd att rösten skulle ha tagit stryk under karaokekvällen men nej, rösten mådde bra. Från kl 14-17 övade kören stående i kyrkan och kl 18 uppfördes verket. Jag hade till och med ett litet solo på åtta toner! Det var ju skoj. Men AJ mina ben! De värkte av bowlingen och gillade inte alls att stå stilla på stengolv så länge. Ännu efter flera timmars sjungande mådde rösten bra och jag kan bara nöjt konstatera att sånglektionerna har gjort sitt.
Jag var så nöjd och glad efter den här helgen att det inte kunde vara bättre!

Idag denna snöiga palmsöndag är jag “between jobs” (mellan arbeten). Igår gjorde jag min sista dag på Kaj Båge Ab dvs. Nagu Seo och i morgon börjar jag på mitt nya jobb som kyrkvaktmästare i Pargas kyrkliga samfällighet med stationeringsort Pargas. När jag för tre år sedan sa upp mig från mitt jobb som församlingsmästare i Nagu kände jag mig ganska färdig med det jobbet men nu efter en tid av vidgade vyer längtade jag tillbaka till kyrkans hägn. Att jag börjar jobba i Pargas känns helt rätt och väldigt spännande. Det är ju på sätt och vis samma gamla jobb men i en ny omgivning och en större arbetsgemenskap. Det ska bli riktigt roligt att få lära mig nya rutiner och andra sätt att göra samma saker på.

Vi åkte iväg lite för kl 2 på torsdagsmorgonen den 8 mars mot flygfältet i Helsingfors. Flyget avgick kl 07.15 precis som det skulle. På flyget påminde
stewarten om Tomas Lundin! Jag tyckte det bar komiskt på nåt sätt. Flygresan gick bra och det var relativt gott om rum mellan bänkarna. Väl framme gick allt
bra på flygplatsen , fast jag blivit förvarnad att det kunde vara krångligt. Enkort bussresa
och vi var framme vid hotellet som är helt snyggt och rent. Det syntes att
det inte är ett lyxhotell men det är ett bra och billig hotell. Nära ligger
systerhotellet Beach med sin uppvärmda pool och egen strand dit vi kunde gå för att
sola och bada.

På lördagen åkte vi iväg
på dykresa. Vi var 8 kunder på en stor båt och vi blev väl omhändertagna. Vi
dök med en instruktör en gång och sen var det lunch och så skulle vi dyka igen.
Pasi genomförde sitt andra dyk men jag fegade ur när jag kom i vattnet. Jag hade
verkligen problem att andas med munnen då jag är van att andas med näsan i
C-papmasken på natten. Men jag gillade att snorkla för då kunde jag när som helst
lyfta huvudet och andas normalt igen. Det är en verkligt fantastisk
undervattensvärld. Det är inte att överdriva om man säger att det känns som att simma i ett jätteakvarium!

Vi gick omkring i El
Dahar och i Sakkala och det finns massor och åter massor småbutiker med ännu
flera företagsamma försäljare. Puh, det kan vara en pina att gå längs gatan för
alla vill att man tar en titt i just deras butik. En dag blev Pasi erbjuden
500 kameler för mig! Ingen aning vad han skulle med 500 kameler till men det
torde vara ett någorlunda bra pris…

På måndag åkte vi iväg på
en mönkijäsafari men den blev en flopp. Vi
åkte iväg till safarin med en liten buss och med oss var tre unga, snygga,
ryska tjejer. Safarin startade från randen av öknen och vi hade två unga guider
som bara hade ögon för ryskorna. Varken guiderna eller ryskorna talade engelska
just alls men nog ryska desto mera. Vi kände oss verkligen överflödiga och
oönskade. Jag tyckte ändå att det var roligt att köra mönkijä för det har jag aldrig gjort förut. Efter utflykten var vi sura som citroner och färden hem till hotellet gick med en ökenjeep som saknade bromsar! Hemskt! Men, nämnas bör att vi inte åkte på researrangörens safarin utan köpte dem privat.

Tisdag tänkte vi spendera
på stranden men det var så disigt och blåsigt så vi åkte iväg till Senso Mall, ett
köpcentrum som sades vara gigantiskt men det var inte särskilt speciellt, vi hade lika gärna kunnat skippa den trippen. Vi åt
lunch på McDonalds och åkte vidare till New Hurghada. Det är en väldigt
flott gata men till lika väldigt tråkig. Så vi åkte tillbaka till hotellet och
gick till beachen. Eftermiddagen promenerade vi i bazarkvarteren, tappade bort
oss lite och fick se den genuina lokala bazaren. Härligt! Vi har promenerat
massor och har haft ont i föttren varje kväll.

Det var en härlig vecka som gick alldeles för fort. På kvällen den 15 mars landade vi hemma igen. Jag kan bra tänka mig att åka tillbaka nån gång i framtiden, fast just nu finns det andra resmål som hägrar.

Nu vill du förstås se bilder och mera bilder… Klicka här så kommer du till galleriet och bilderna.

Vi har firat vintersemester i pyramidernas land, men inte sett några pyramider. Vi valde en veckas sol och bad i Hurghada vid Röda havet (fast på bilden är det en pool). Vi har nästan 600 bilder från resan så det tar mig en liten stund att gå genom bilderna och därför blir inte den här hälsningen längre än så här denna gång. Jag lovar att det kommer ett längre referat så småningom.

Igår kväll körde jag hem från Pargas och det var alldeles underbart klart väder med stjärnor och en liten månskära som lyste otroligt klart. Norrsken lär det också ha varit men det missade jag. (Laura bloggar om norrskenet här) När jag körde hade jag månen framför mig hela vägen och et fick mig att tänka på saker jag hört och lärt mig om månen.

För att hålla reda på om månen är på kommande eller avtagande kan man tänka på att om månen ser ut som ett komma-tecken så är den på kommande. Igår kväll såg månen verkligen ut som ett komma så snart har vi fullmåne igen.

När du ser på månen och det är fullmåne så är det fullmåne överallt på jorden. Oberoende om du är i Australien, Canada, Sydafrika eller Finland så är månen i samma läge i sin cykel. Jag hade inte tänkt så mycket på saken men hade någon frågat hade jag nog inte tänkt mig att det är så.

Jag är fascinerad av månen. Fullmånen i augusti brukar månen vara stor och röd och jag älskar att sitta och se på månen. På vintern när natten är klar och stjärnorna gnistrar brukar jag önska att jag hade glastak och kunde ligga i sängen och se på stjärnhimlen och på månen. Rymden är nog fantastisk.

Jag bara måste få skryta lite!

Idag överraskade jag gubben med att veta nånting om datorer som han inte visste. Gubben har hållit på med datorer sen ca 1984 (på den tiden då datorer inte såg ut som datorer) och det han inte vet om datorer behöver man just inte veta. MEN ibland, väldigt sällan men ibland, råkar han ut för något han inte stött på tidigare och det brukar stavas kris, panik, eller apuva… Då beklagar han sig vanligtvis med stora bokstäver och får det att låta som världen håller på att gå under och jag kommer rusande för att om inte lösa problemet så i alla fall säga, voj voj, stackars liten och ge honom en liten puss.

Idag var inte problemet av världens-undergång-storlek men ändå ett problem. Eftersom Google ändrar nån policy den 1 mars är det rekommenderat att man nollställer nånting (jag lyssnade inte såååå detaljerat) och när gubben ska göra det kommer han på att han inte vet användarnamn och lösenord till en sida på nätet. Hups! Han har nämligen (precis som lata jag) använt sig av automatinloggning och glömt den viktiga informationen. Hur ska han få reda på den??

Ha, bus-enkelt! svarar jag.
Om man använder Firefox (som vi gör) så går man till Verktyg -> Inställningar -> Säkerhet -> Sparade lösenord. Väljer ‘Visa lösenord’ och så kollar man efter adressen till sidan där man vill veta användarnamn och lösenord. Ta-Daa! Färdigt!Oj, det där visste jag inte säger gubben.
Lite coolt tycker jag. En så liten enkel grej som jag visste! Så ibland är jag dataguru jag också.

Jag älskar tulpaner! Den här årstiden finns det en uppsjö av tulpaner i butiken och de kostar nästan ingenting. Jag är fascinerad av tulpaner för att jag tycker att de är så otroligt vackra ändå från att de är knoppar tills kronbladen har fallit av och ligger runt vasen. Det spelar ingen roll för mig att de blir gamla och blommar ut, de är lika vackra ändå. Just nu har jag en stor vas med blekgula, dubbla tulpaner på köksbordet. De är några dagar gamla, de har slagit ut och börjar sakteligen bli torra i kronbladskanterna. Jag kan inte påminna mig att jag skulle ha sett den här färgens tulpaner tidigare men de är ljuvliga. De ser ut som en blandning av silkespapper och satin. Just det att de är dubbla gör dem vackra som balklänningar.

Det är inte heller så väldigt länge innan tulpanerna i trädgården börjar sticka upp ur jorden. Jag har satt nya lökar varje år så det blir bara fler och fler som överraskar mig. Jag kommer ju inte ihåg var jag har planterat dem, eller vilken sort det var jag satte i vilket blomland. Det är roligt att gå på upptäcktsfärd i trädgården och hitta nya tulpaner varje vår!

I was doing something in the kitchen today when I suddenly noticed I miss our australian friends very, very much. Funny how people can start to mean so much to you in such a short time! I miss our daughter Mahli on and off all the time but today I really missed Dianne and Paul! I have started to save some money to be able to visit them but that still feels very far away.
So what to do when you miss people that are on the other side of the globe? I could have Skyped them but I did what Dianne would have done for me. I made a pot of tea! A nice pot of strong tea. I like my tea strong, it almost looks like coffee! Some brown sugar and it was perfect! I didn’t really expect it to help but it did! It felt much better after a pot of tea. (Yes, I drank the whole pot by myself.) So now I’m going to use my teapot more often. I noticed it isn’t really that much more work to use a pot instead of using teabags in a cup. (Yes Dianne, you told me so!) I think I will use it every morning when I’m not in a hurry anywhere and have the time to drink a pot of tea.

(Jag ber om ursäkt ifall det är någon som inte förstår texten. I korthet handlar det om att jag saknar våra vänner från Australien och gjorde en kanna te för att kurera saknaden)