Breven till världen

Jag följer med en del bloggar och en del bloggare skriver ibland bara riktigt korta inlägg. Jag tycker inte att det är konstigt eller dumt men när jag själv ska uppdatera så kräver jag en längre text av mig själv? Varför? Det är ju egentligen jättedumt!

Det lilla jag rört mig i akademi-kvareteren i Åbo den här hösten har gjort att jag kommit till slutsatsen: Dagens studenter är unga o snygga. HUR tusan har den här katten kommit in bland hermelinerna???
Det ska ju va en bild i bloggen så att det ser trevligt ut…
Glad höst på dej!

Åh, så skönt det kan vara med semester! I år har jag verkligen hunnit njuta av min ledighet. Hela lååånga sommaren har jag jobbat och nu i sommarens sista refräng har jag fått tre veckor ledig. Vi har pysslat på här hemma, gubben o jag. Vi gillar projekt, det har vi alltid gjort, och en del grejer har hängt efter. Saker vi planerat göra, som vill få gjorda men som av nån anledning släpat efter och blivit ogjorda. NU har vi fått några projekt slutförda. Vi har lagt ner de sista stockarna i trädgården, de som avgränsar gräsmatta (eller skog) från grusgångar och beställt ett antal ton grus och kunnat färdigställa planen vid källardörren och vägen som går bakom garaget. Det är så himla skönt att kunna sätta punkt för projekten! Äntligen!
Bilderna nedan är före-efter bilder. Så man ser att vi faktistk gjort något. Det här är vägen bakom garaget. Nu är den färdig och körbar för alla fordon.Kanten mot skogen har avgränsats med stoch och sten. 100% färdigt är det inte men bra mycket bättre.Rosenbusken fick ge vika för gräsmattan och så fick den sig en egen stenkant.Framför källardörren är nu en finfin grusplan. Snart omgiven av finfina gräsmattor.

Nu när två veckor av semestern gått börjar min sista superlediga vecka. Gubben är tillbaka på jobb och jag har friheten att göra vad jag vill. Jag har aldrig tidigare varit i Tallinn och jag har ju hört sååå mycket om den staden. Så NU, nu ska jag dit. Så jag drog iväg till Tallinn! Och jag förstår varför jag har hört så mycket om stan. Jag blev frälst. Jag ska dit igen. Min enda dag i Tallinn blev perfekt. Solen gassade från klarblå himmel, det var varmt men inte hett och jag strövade omkring och åkte sightseeingbuss. Tog det lugnt och motionerade 234 trappsteg i ett kyrktorn. När kvällen kom var jag helt slut och genomsvettig, men lycklig. Det kändes som om jag varit tillbaka på Interrail och den känslan älskar jag! Flera bilder hittar du som vanligt i galleriet.

Det har varit lite torrt på bloggfronten på sistone. Det har inte berott på att jag glömt bort bloggen utan på att det åter en gång känns som att jag inte har nåt att skriva om. Jag känner mig dötråkig men jag ska ändå göra ett försök att skriva om mitt dötråkiga liv…

I morse när jag kom ut i köket stod det tio rosa rosor och ett paket och väntade på mig. Pasi hade haft roligt när vi var i Åbo igår och lyckades överraska mig. I paketet fanns en bit till mitt Zopini-armband (liknar Nomination för den som känner det märket bättre) med ett vackert stort hjärta med småsmå diamanter (?) i. Jag har pratat så mycket om vår 10-års bröllopsdag att han inte kunnat glömma den, men att han faktiskt skulle köpa ett smycke åt mig hade jag inte trott, för han har påstått att det är en dag som alla andra… Så, där stod jag utan nån gåva åt honom. Det får väl bli en överraskning nån annan dag.

I dag hade vi hjälp av ett par vänner att plocka ved i häckar och städa upp i trädgården. Det är SÅÅ mycket roligare att göra såna småtråkiga saker när man är flera! Duktiga vänner har vi och glatt jobbar dom på bara för mat-lön. Jag fixade till en lunch med helgrillad grisstek, gräddpotatis och svampsås, grillad majs och paprika samt grönsallad. Mamma o pappa inbjöds även de till lunchen. Det blev en riktigt lyckad lite lyxigare lunch, blåbärspajen till efterrätt fick vänta nån timme för alla var så mätta efter maten. Så mitt i lunchen avslöjade Pasi för våra vänner att det idag är 10 år sedan vi gifte oss. VA?? sa vännen T, och så har vi vedatalko en sån dag?? Tja, vad sku man hitta på då? Det är ju trevligt med sällskap och få bjuda på fin lunch, tyckte vi… Efter lunchen fräschade jag upp mig och sen styrde jag kosan mot Åbo och Akademin. Kvällen ägnade jag åt föreläsning i ‘religion och genus’ – så romantiskt slut på den bröllopsdagen.

I morgon blir det mera föreläsning och sen firar vi Forneldarnas natt och dess 20-års jubileum.

PS. Jag beklagar att det inte blev nån bild i detta inlägg – tråkigt.

Jag trodde att jag skrivit mera om att sjunga än jag faktiskt gjort. Jag har de senaste månaderna sjungit mera än på länge, både för nöjes skull och till andras glädje.

Jag skrev i vintras om att sjunga karaoke och det intresset har hängt med under sommaren också. Det har varit två tillfällen i Nagu att sjunga karaoke och jag och vännen L har tagit vara på bägge gångerna. Den ena gången fick vi sjunga så mycket vi hann för det var inte så många som var taggade att sjunga den kvällen. Och det är såå roligt att utmana sig själv och sin vän! Det finns en hel hög goda sångare i Nagu! Det är ingen plåga att höra på karaoke här utan ett sant nöje!

Som motvikt till de sena kvällarnas skrålande står den sakrala sången i kyrkan. Jag sjunger psalmer på jobbet i dop, jordfästningar och gudstjänster. På fritiden har jag sjungit solo på begravningar och på en konfirmations-reunion-högmässa och senast som present till tant Signe som fyllde 100 år.

Jag har alltid gillat att sjunga och jag har fått höra att jag sjunger bra. Jag har inte riktigt trott på eller kunnat ta till mig berömet eftersom ju “alla känner alla” i Nagu och något snällt måste man väl säga. När jag började jobba i Pargas och har sjungit där har vilt främmande människor tackat mig för sången och sagt att det är vackert och då måste jag väl tro dem? Kyrkoherden vill ha mig med på dopen när det inte finns någon kantor att tillgå för att leda sången. Han skryter på mig så jag rodnar och tycker det är pinsamt! Gissa om det ändå värmer i hjärtat? Min röst är en gåva och jag får använda den! Så nu sjunger jag av hjärtats lust, ibland nog ändå hellre än väl.

Jag har tidigare tagit sånglektioner och det ska jag definitivt ta upp igen. Ett hjälpmedel jag kommit på är att banda in det jag sjunger och lyssna genom det. Då hör jag allt underligt som händer under sången som jag inte märker när jag sjunger och jag är ingen nådig domare. Det finns massor att rätta till! Trots felen är jag fascinerad av att höra min egen röst på band! Den låter ju så annorlunda än i mitt huvud.

Några sånger har jag lagt ut på Youtube och här är länkar för den som vill lyssna själv. Marys Boychild, sjöng jag på en konsert vid jultid, Dagen är nära sjöng jag på en begravning och Söndagsmorgon sjöng jag i en högmässa.

I Pargas, bredvid Skärgårdsvägen, finns resterna av ett hus som har brunnit. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja smyga in på gården och se lite närmare på de sotiga resterna. Idag gjorde jag slag i saken och stannade till vid huset. Det är fascinerande med de sotiga resterna av huset i den skira ljuvliga sommargrönskan. Det är fult. Det är vackert. Det är skrämmande. Det är fascinerande.

Idag ordnades den åttonde potatisfestivalen De Vita Päron (dialektalt uttal!) i Nagu i södra hamnen. En av överraskningarna var vem som skulle vara Evita och sjunga päronsångerna. Det var jag uppträdde som Evita Päron. Jag hade skrudat mig i långklänning med jacka och fin hatt. Det är två sånger som sjungs varje år till melodin “Don’t Cry for me Argentina” med texter av Rosi Eskills o Gitta Holmberg. På Bambuser finns det en snutt av mitt uppträdande som Dan Strömberg lagt upp.Somliga kom och sa att de inte kände igen mig. Hihi.
Den andra riktigt stora överraskningen var vem som utsetts till årets potatisknöl. Det är en hedersutnämning som tilldelas en välförkänt person. I år skedde nomineringarna via allmän omröstning och Multicultis styrelse och jag lyckades med århundrades kupp!!När nomineringen gick trögt startade Mona en kampanj för att få folk att rösta på mig och utan att jag visste det startade jag en motkampanj för att få Mona utsedd till Knöl. Jag hade större framgång och många många röstade på Mona, men det visste inte hon. Så i samråd med styrelsen och Dan på Nagu och Korpobladet lät vi Mona tro att det var jag som fått mest röster och skulle utses till Knöl. Så när hon stod där med mikrofonen i handen överraskade vi henne med att berätta hur det egentligen låg till. Det var en mycket rörd Mona som blev totalt förstummad. På banderollen som Dan gjort står ord ur nomineringsmotiveringarna.Det var det absolut roligaste jag gjort på länge! Att få vara med och överraska en så fantastisk person så fullständigt! Mona, du har förtjänat den här utnämningen länge och jag är glad att vi kunde ge dig detta nu!Här är den nykorade Potatisknölen och potatisgeneralen Mona med sin älskade Kaj som snällt ställer upp på det mesta och hjälper till.

Jag har tänkt på bloggen men tydligen är inte tankekraften vad den borde vara eftersom det inte blivit nåt inlägg för det. Nåja, ibland rusar livet på och man hinner inte riktigt med. Och jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om…
Jag skulle kunna skriva om färjköer och förkörsrätter men jag blir bara så trött och arg. Jag skulle kunna skriva om kattungarna men det är roligare att leka med dem än skriva om dem. Jag skulle kunna skriva om mina tudier som känns tröga men det är deprimerande. Jag skulle kunna skriva om väder och vind men alla kan se ut o tänka själv. Jag sku kunna skriva om ingenting men det skulle ju jag vara ganska tråkig.

Så jag skriver om min karriär som begravningssångare. Förra söndagen sjöng jag på en begravning och idag sjöng jag på en begravning. Det känns fint att få sjunga fast det är ju lite sorgligt att det är begravningar. Båda begravningarna har gällt människor jag känner, både den avlidna och de sörjande men ändå har det inte varit något problem att få rösten att hålla och kunna sjunga. Det känns lite otroligt men man måste bara distansiera sig och hålla huvudet kallt. Förra söndagen sjöng jag Så skön är vår jord av Kari Rydman i kyrkan och Där som rosor aldrig dör på minnesstunden. Idag sjöng jag Dagen är nära i kyrkan och Så skön är vår jord på minnesstunden. Jag bandade i kyrkan så klicka här så kommer du till YouTube och kan höra mig sjunga.

Det är så roligt att få sjunga. Jag borde ta sånglektioner igen för att underhålla rösten och tekniken men jag vet inte när jag ska ta mig tid till det. Kanske det blir i höst. Jag brukar “stjäla” mig till lite sångstunder när jag städar församlingshemmet eller kyrkan. Det går bra att moppa golv och sjunga tillika. Då får man upp flåset på samma gång och tränar att få luften att räcka till lääänge. En gång fick ungdomsledarn hicka när jag städade o sjöng för han trodde att han missat nån bokning och att det var nån körövning på gång. Stackarn. Så kanske jag borde kolla närliggande rum innan jag sätter igång o “hojlar” så att jag inte stör nån…

Förresten kan jag meddela att vår låtsasdotter Felicia idag har blivit student med ett riktigt fint betyg. Grattis på henne och på de båda gudbarna som gått ut grundskolan! Skolavslutning är sommarbörjan (men det hade inte vädret förstått idag så gräsligt vått, kallt och blåsigt som det har varit)!

Heh, nu vet jag inte riktigt om jag ska publicera den här produkten av inspiration men jag kan inte låta bli… Det hänger alltså ihop med bilderna från förra inlägget.

Dimman sveper sitt kalla täcke över jorden

Är som en vinterandedräkt i vinden

Varje kropp känner kylan krypa under huden

Dödens kalla tunga fukten, slickar kinden

I den svarta myllan under våta löven
väntar

Den sprittande våren på sin tid i solen

Lökar, frön och rötter redan länge längtar

Att få visa upp sin varma prakt i alla
skrymslen

I dimman hörs fågelsången ivrigt lova

En bättre dag kan komma i morgon redan

En soluppgång och vi kan inte mera sova

För kyla, dimma, fukt har jagats hädan

I en dag av sol och värme vaknar livet

Du och jag och alla andra

Ser sommaren som redan givet

Fast våren har lång väg kvar att vandra

PS. Jag lovar att inte bli poet!