Breven till världen

Hej!

Nu har jag efter en lång tids funderingar bestämt mig för att utnyttja en annan plattform för min blogg.
Följ den här linken till min nya blogg!
Vi ses!
Janette

Vi vaknade ganska tidigt och åt frukost på hotellet. Billigt hotell – billig frukost. Eftersom frukosten ingick i rumspriset så var den inte särkillt påkostad. Kaffet var pulverkaffet, brödet var ljust rostbröd i tunna skivor och pålägget var smör och marmelad. Ingen gröt, inga ägg, inget bacon, ingen jougurt, ingen frukt, ingen ost, skinka, korv, gurka, tomat, paprika… Det var fattigt. Men, okej, vi åt så vi orkade ta oss in till stan och lovade oss själva att köpa lite pålägg på vägen hem så vi skulle ha en lite stadigare frukost nästa morgon. För, det skojiga var att det var helt okej att ta med sina egna tillbehör till frukosten! De som tydligen varit där flera nätter satt med diverse tillägg vid sina bord. Gissa om vi nykomlingar var avundsjuka?
Vi tog tunnelbanan till centrum men var skulle vi börja? Var är bästa shoppingen i London? Det lockade inte att knalla omkring på måfå längs gatorna för det blåste ordentligt och regnade snöslask. Vi frågade en som jobbade på tunnelbanestationen och fick rådet att ta oss till Westfield för där finns ett rejält shoppingcenter. Direkt innan för dörren fanns denna fantastiska vägg. Det är symaskiner i massor! Så vandrade vi omkring och tittade på butiker och i butiker men ingenting var riktigt rätt. Dessutom tyckte vi att det var rätt dyrt. Så vi beslöt oss för att åka tillbaka till centrum. Jag förelog att vi skulle ta bussen så skulle vi kunna se oss omkring på samma gång.I de äldre dubbeldäckarna var det ingen vits att sitta uppe eftersom de inte hade någon fläkt där så fönstren var alldeles igenimmade. Vid ett bussbyte fick vi en modernare buss och där var fönstren klara så vi satt uppe och såg oss omkring. Vi åkte förbi Hyde Park, vi bytte buss vid Abby Road och såg en hel massa sevärdheter från bussen. Jag hade velat åka till London Eye och se ut över London men eftersom det var så ruskigt väder var det inte värt besväret. Vi hade väl bara fått se snöslask i luften…
Vi tog oss till Oxford Street och här hittade vi vad vi ville ha. Alla hittade nånting och jag hittade Debenhams! I löööv Debenhams! Jag hittade en hel massa kläder och byxorna sitter perfekt. Jag har svårt att hitta byxor som är bra i midjan och har passlig längd men Debenhams byxor är som sydda för mig. Jag får återkomma med ett klädinlägg.Hela dagen var vi på språng och vi gick och gick och åkte tunnelban och buss tills vi inte orkade mera. London är en härlig stad med nytt och gammalt i fantastisk symbios. Ibland blir man riktigt överraskad. I skymmningen åkte vi buss över the Tower Bridge och sen sökte vi oss hem till hotellet. Fötterna värkte men det hade varit en riktigt lyckad shoppingdag.

PS. Vi kom ihåg att köpa pålägg och som kylskåp använde vi utsidan på fönstret. Vi hängde ut en plastkasse genom vårt passligt otäta fönster helt enkelt.

Fortsättning följer…

Väckning kl 04.15 och iväg med 05.15 färjan mot stora världen. Bra kom vi till flygfältet i Åbo och bra kom vi ombord på planet. Bra gick bytet i Riga och bra landade vi på Gatwick. Vi köpte biljett och åkte tåg in till centrala London för att äta lunch. Det blev Fish ‘n chips på tågstationen. Mums!
Sen var vi ganska trötta och sökte oss till vårt hotell. Det var ett nästan för billigt hotell. Vi betalade ca 25 € / person / natt! Så det var verkligt billigt. Det var ingen brist på dörrar och korridorer på hotellet och vi tänkte att det här skulle ALDRIG gå genom en brandinspektion i Finland. Vårt rum var litet, pluttelitet men helt okej. Bortsett från en 1 cm bred springa i i fönstret som fick gardinen att fladdra av blåsten. Jag drog fast det så gott det gick och tätade resten med wc-papper – no more problem. Vi vilade en stund och drog sen iväg till centrum igen. Dags för middag. Vi åt på Grill on the Square vid Leicester Sqaure och det var megamumsigt! Ett riktigt lyckat val. Efter maten var det dags att söka upp teatern för att se på STOMP. The Ambassador Theatre påminner en del om Åbo Svenska Teater. En liten mysig gammal teater. Showen fick man inte fota men en detalj från teater foajén kan jag bjuda på. Vi var alla riktigt trötta när vi satt där i salongen. Föreställningen började kl 20.00 men det betyder ju kl 22 finsk tid så vid det laget hade vi redan varit vakna 18 timmar! Jag fick verkligen kämpa för att hålla mig vaken, trots att showen var så medryckande och bra. Efteråt var det raka vägen till hotellet och sängen som gällde.
Vi steg av tunnelbanan på en annan station än tidigare på dagen och jag kände mig helt borttappad. Jag kunde inte orientera mig så jag hejdade en taxi och bad den köra oss till hotellet. Men, sa taxichauffören, det är ju bara en minuts promenad! Whatever, svarade jag, jag är så trött att jag inte orkar gå. KÖR! Vi var alla lika glada över den korta taxifärden.
Vi sov väldigt gott den natten…

Fortsättning följer…

Gubben fyllde jämnt i år och när jag i höstas frågade om han vill ha en stor födelsedagsfest svarade han nej. Jag funderade en stund och tänkte att det nog skulle vara bra roligt att överraska honom ordentligt. Senast vi var på resa var vi till Egypten och då sa han att nästa gång vi reser ska det vara till nåt ställe där de är mera tekniskt avancerade än i Finland. Så nu tänkte jag att London skulle kunna uppfylla det kriteriet.
Jag började spara pengar, bokade hotell, bokade flygresorna, kollade upp resedokument, ringde gubbens chef och bad om ledig, våndades och planerade. När man är i London ska man gå på musikal, men vad intresserar resten av familjen? Jag sökte och hittade STOMP. Gubben hade för länge sen bjudit mig med på en STOMP-show så det borde ju vara en given succé. [Bilden lånad från http://www.newyorkcitytheatre.com]
Så kom födelsedagen och direkt på morgonen fick gubben ett fint kort där det stod att det berättigade till ett besök på STOMP-show med hela familjen följande dag kl 20.00. På baksidan av kortet hade jag skrivit in reseprogrammet. Gubben tittade på kortet, vände och så på reseprogrammet och sa tack, tack. Han hade inte upptäckt att det innebar en resa till London, så sömnig var han. När jag sen upplyste honom om det blev han konfunderad. Det tog en god stund innan det riktigt gick upp för honom att vi följande morgon skulle dra iväg till LONDON! Surprise!!
Jag hade berättat för en hel del människor men gubben hade inte fått reda på nånting på förhand. Det blev just en sån total överraskning som jag hade hoppats. Härligt!

Fortsättning följer…

Jonas Helgesson besökte Pargas igår och föreläste i ett par skolor och på kvällen i kyrkan. Jag har hört honom en gång tidigare för dygt ett år sen i Vasa så jag visste vad som väntade. Han är en Gudabenådad talare som får en att tänka efter.Han säger sanningar som “Livet är inte lätt men värt att leva”. Killen är CP-skadad och har verkligen kämpat för att ens få vardagen att fungera. Såna där småsaker som att gå, knyta skosnörena och handla kläder. Allt möjligt sånt som jag tar för givet och inte ens tänker på… Det är bra att nån säger sanningar och får oss att sranna upp och tänka efter. Tack Jonas!

Det är några dagar sen prinsessan Lilians begravning och i kvällspressen har man kunnat läsa om kungafamiljens sorg och hur de visade sin sorg. Någonstans stod det att det “här brister det När mull från Lilians Villa Solbacken föll över kistan
kunde kronprinsessan Victoria inte hålla tillbaka tårarna i sorgen för
hennes älskade auntie Lilian.” och på finska kunde man läsa “Victoria liikuttui avoimesti: Kyynelehti kirkossa”. URK! Klart att de gråter på en begravning, så gör de flesta normala människor! På nåt sätt tycker jag att texterna röjer ett ideal där kungligheterna inte borde visa några känslor offentligt. Kunglig eller lantlolla men nog gråter man när man sörjer en kär person.[Bilden lånad från Iltasanomats sida. Klicka på bilden för att gå till källan]

Jag gillar att läsa om kungligheterna men på samma gång tycker jag att det är lite fjantigt för de är ju vanliga människor de också. Kanske det är just där fascinationen ligger? Vanliga människor som har ett ovanligt jobb och liv? Det är de fantastiska kläderna, smyckena och hårkreationerna som jag beundrar. Tänk att få vara där själv nån gång! Men det jag definitivt inte saknar är den fruktansvärda mediabevakningen och avsaknaden av privat liv. Visst är det extravagant och visst är det fina fester men man vänjer sig med allt och för kungligheterna är det nog många gånger bara “en dag på jobbet”…

Eftersom jag studerar teologi vid CLL på sidan av jobbet blir det en hel del bläddrande och läsande i Bbeln. Jag har vår vigselbibel men på nåt sätt har den inte känts rätt i studierna. Inte för att det är nåt fel med den eller nåt konstigt, men den har så sjuttons tunna blad! Den är för fin. Den är en bibel man läser julevangeliet ut på julafton – typ. Jag kände att jag behövde en robustare bibel. När jag började med kursen jag nu läser, Gamla testamentets exegetik lånade jag en bibel från jobbet. Den kändes bra. Det var en blå Bibel 2000 med tjockare blad än min vigselbibel. Inte hade den guldkant på bladen heller så den kändes mera vardaglig. Dessutom har den bra tillägg och förklaringar. Men den var till låns. Så jag funderade på var jag skulle kunna köpa mig en studiebibel. Akademen? På nätet? Jag sökte lite på nätet men kände att jag ville känna boken i min hand innan jag köpte den. Med det blev det liggande.
Förra veckan stack jag mig in på Missionsboden och spanade runt lite bland alla grunkor, kläder och diverse möjliga fynd. Där, i en bokhylla, hittade jag min bibel! Det är en vinröd Bibel 2000 i samma kvalitet som den lånade blå. Härligt! Perfekt! Den kostade mig 20 cent! Futtiga 20 cent! Det är ju ett skrattretande pris, men alldeles sant. Så, nu har jag en egen bibel att studera, strecka under i, vika hundöron i och hitta sanningar i! Jag är riktigt nöjd. Så nu kan jag fortsätta studera och sucka över tenter och deadlines för inlämningsuppgifter…

Vi känner alla komplicerade personer, ibland är det den där som stirrar på en i speglen, och det är inte alltid som vi ens gillar de här personerna över huvudtaget. De kan va så jobbiga att umgås med att man går krok för att inte behöva träffa på dem.
Tanken som slog mig igår var att det är underligt att vi sen slår oss ner i tevesoffan och njuter och gottar oss åt att se på komplicerade personer! Det är bra många som gillar serierna House, Mentalisten och Holmes NYC! De här snubbarna är komplicerade så det räcker och blir över. Visst är de snillen men sjutton heller att jag skulle vilja jobba med dem! Dessutom är Gibbs i NCIS ganska komplicerad och Barney i “How I met your mother” är inte heller så lätt att tas med. För att inte tala om alla andra serier och filmer som jag kanske inte ens har sett…
Följande tanke: Det här handlar om män, finns det komplicerade kvinnor i våra tevetablåer? Nikita? Medium? Nej, de är inte komplicerade på samma jobbiga sätt. Jag tror det finns en viss könsskillnad i våra komplicerade tevepersonligheter! Kvinnor “får” inte vara lika självcentrerade, egoistiska och jobbiga. Kvinnor ska va snygga, sympatiska och empatiska.
Nåja, det här var mina djupa tankar igår. Ingen moral, ingen slutsats, bara ett par tankar.
Ha en bra dag i alla fall!

PS! Missa inte Jonas Helgeson som kommer till Pargas kyrka nästa torsdag! Han e bara så fenomenal!