Breven till världen

Det pratas om att åka till Lappland för att uppleva ruskan och jag tvivlar inte på att det är ett vackert och sevärt resmål. Men, det kommer alltid ett men. Man behöver inte åka bort för att njuta av höstens ljuvliga färgpalett. Lönnarna brinner som allra vackrast just nu och de är så fantastiska att jag aldrig kan se mig mätt på dem. Aspen är också ett färgrannt träd den här årstiden. Björken är lite trist gul men som kontrast till en mörkgrön barrskog är den också vacker.
Förra veckan lärde jag mig en ny grej man kan göra av lönnlöv – ROSOR! Det hade jag aldrig kommit att tänka på själv men när man läser nån blogg och följer nån link kan man plötsligt lära sig nåt nytt och skojigt. HÄR läste jag hur man kan göra. Så när jag visade min första ros som jag prövade på att göra för min arbetskompis sa hon att jag måste göra flera till bordsdekorationer. Så jag gjorde 4 stycken och de blev ganska söta. Nu väntar vi med spänning på hur de ska se ut när de torkar.

Om det bara kunde hålla sig vid två små tankar per dag…
Idag har jag tänkt och
funderat så mycket att jag är mjuk i huvudet. Det värsta är väl att jag
inte gjort nån nytta med mitt tänkande utan det är bara en massa saker
som snurrar runt i huvudet och stressar upp mig.
Jag stressar över
att jag har TRE kurser på gång till lika.
En kurs har deadline snart och
jag måste producera en massa text tills dess och jag vet inte riktigt
var jag ska börja.
En kurs är intressant och den har jag valt att bara
gå på föreläsningarna och strunta i tillvalsdelen med tent så det borde
inte förorsaka nåt extra tänkande.
En kurs har just inletts och jag får
inte tag i den litteratur jag skulle behöva. DET förorsakar tänkande.
Åh, det är inte lätt det här.
Utöver mina studier så är det förändringar på gång på jobbet och en del hemma så jag är helt snurrig i bollen…

Jag följer med en del bloggar och en del bloggare skriver ibland bara riktigt korta inlägg. Jag tycker inte att det är konstigt eller dumt men när jag själv ska uppdatera så kräver jag en längre text av mig själv? Varför? Det är ju egentligen jättedumt!

Det lilla jag rört mig i akademi-kvareteren i Åbo den här hösten har gjort att jag kommit till slutsatsen: Dagens studenter är unga o snygga. HUR tusan har den här katten kommit in bland hermelinerna???
Det ska ju va en bild i bloggen så att det ser trevligt ut…
Glad höst på dej!

Jag fick sån lust att baka! Så på ett par dagar blev det chokladmuffins (delikata – finns inte ett spår kvar av dem annat än på vågen), amerikanska chokladkex (heelt enligt receptet men jag hade inte alla ingredienser så det blev lite surrogat men bra ändå) som jag bar iväg till jobbet för att inte alla skulle landa på min våg, och till sist maränger med strössel (mumsiga de också). Marängsmeten vispade jag över ångbad vilket jag aldrig gjort så tidigare. Jag har nog vetat om att man kan göra det och nu läste jag nånstans att det skulle bli bättre så jag prövade. Det blir faktiskt bättre så! Strösslet var nåt nytt det också och det piffade upp marängernas bleka uppenbarelser till trendiga småkakor.
Nu är snart även marängerna ett minne blott så jag får väl baka lite till nån dag.

Åh, så skönt det kan vara med semester! I år har jag verkligen hunnit njuta av min ledighet. Hela lååånga sommaren har jag jobbat och nu i sommarens sista refräng har jag fått tre veckor ledig. Vi har pysslat på här hemma, gubben o jag. Vi gillar projekt, det har vi alltid gjort, och en del grejer har hängt efter. Saker vi planerat göra, som vill få gjorda men som av nån anledning släpat efter och blivit ogjorda. NU har vi fått några projekt slutförda. Vi har lagt ner de sista stockarna i trädgården, de som avgränsar gräsmatta (eller skog) från grusgångar och beställt ett antal ton grus och kunnat färdigställa planen vid källardörren och vägen som går bakom garaget. Det är så himla skönt att kunna sätta punkt för projekten! Äntligen!
Bilderna nedan är före-efter bilder. Så man ser att vi faktistk gjort något. Det här är vägen bakom garaget. Nu är den färdig och körbar för alla fordon.Kanten mot skogen har avgränsats med stoch och sten. 100% färdigt är det inte men bra mycket bättre.Rosenbusken fick ge vika för gräsmattan och så fick den sig en egen stenkant.Framför källardörren är nu en finfin grusplan. Snart omgiven av finfina gräsmattor.

Nu när två veckor av semestern gått börjar min sista superlediga vecka. Gubben är tillbaka på jobb och jag har friheten att göra vad jag vill. Jag har aldrig tidigare varit i Tallinn och jag har ju hört sååå mycket om den staden. Så NU, nu ska jag dit. Så jag drog iväg till Tallinn! Och jag förstår varför jag har hört så mycket om stan. Jag blev frälst. Jag ska dit igen. Min enda dag i Tallinn blev perfekt. Solen gassade från klarblå himmel, det var varmt men inte hett och jag strövade omkring och åkte sightseeingbuss. Tog det lugnt och motionerade 234 trappsteg i ett kyrktorn. När kvällen kom var jag helt slut och genomsvettig, men lycklig. Det kändes som om jag varit tillbaka på Interrail och den känslan älskar jag! Flera bilder hittar du som vanligt i galleriet.

Det har varit lite torrt på bloggfronten på sistone. Det har inte berott på att jag glömt bort bloggen utan på att det åter en gång känns som att jag inte har nåt att skriva om. Jag känner mig dötråkig men jag ska ändå göra ett försök att skriva om mitt dötråkiga liv…

I morse när jag kom ut i köket stod det tio rosa rosor och ett paket och väntade på mig. Pasi hade haft roligt när vi var i Åbo igår och lyckades överraska mig. I paketet fanns en bit till mitt Zopini-armband (liknar Nomination för den som känner det märket bättre) med ett vackert stort hjärta med småsmå diamanter (?) i. Jag har pratat så mycket om vår 10-års bröllopsdag att han inte kunnat glömma den, men att han faktiskt skulle köpa ett smycke åt mig hade jag inte trott, för han har påstått att det är en dag som alla andra… Så, där stod jag utan nån gåva åt honom. Det får väl bli en överraskning nån annan dag.

I dag hade vi hjälp av ett par vänner att plocka ved i häckar och städa upp i trädgården. Det är SÅÅ mycket roligare att göra såna småtråkiga saker när man är flera! Duktiga vänner har vi och glatt jobbar dom på bara för mat-lön. Jag fixade till en lunch med helgrillad grisstek, gräddpotatis och svampsås, grillad majs och paprika samt grönsallad. Mamma o pappa inbjöds även de till lunchen. Det blev en riktigt lyckad lite lyxigare lunch, blåbärspajen till efterrätt fick vänta nån timme för alla var så mätta efter maten. Så mitt i lunchen avslöjade Pasi för våra vänner att det idag är 10 år sedan vi gifte oss. VA?? sa vännen T, och så har vi vedatalko en sån dag?? Tja, vad sku man hitta på då? Det är ju trevligt med sällskap och få bjuda på fin lunch, tyckte vi… Efter lunchen fräschade jag upp mig och sen styrde jag kosan mot Åbo och Akademin. Kvällen ägnade jag åt föreläsning i ‘religion och genus’ – så romantiskt slut på den bröllopsdagen.

I morgon blir det mera föreläsning och sen firar vi Forneldarnas natt och dess 20-års jubileum.

PS. Jag beklagar att det inte blev nån bild i detta inlägg – tråkigt.

Jag trodde att jag skrivit mera om att sjunga än jag faktiskt gjort. Jag har de senaste månaderna sjungit mera än på länge, både för nöjes skull och till andras glädje.

Jag skrev i vintras om att sjunga karaoke och det intresset har hängt med under sommaren också. Det har varit två tillfällen i Nagu att sjunga karaoke och jag och vännen L har tagit vara på bägge gångerna. Den ena gången fick vi sjunga så mycket vi hann för det var inte så många som var taggade att sjunga den kvällen. Och det är såå roligt att utmana sig själv och sin vän! Det finns en hel hög goda sångare i Nagu! Det är ingen plåga att höra på karaoke här utan ett sant nöje!

Som motvikt till de sena kvällarnas skrålande står den sakrala sången i kyrkan. Jag sjunger psalmer på jobbet i dop, jordfästningar och gudstjänster. På fritiden har jag sjungit solo på begravningar och på en konfirmations-reunion-högmässa och senast som present till tant Signe som fyllde 100 år.

Jag har alltid gillat att sjunga och jag har fått höra att jag sjunger bra. Jag har inte riktigt trott på eller kunnat ta till mig berömet eftersom ju “alla känner alla” i Nagu och något snällt måste man väl säga. När jag började jobba i Pargas och har sjungit där har vilt främmande människor tackat mig för sången och sagt att det är vackert och då måste jag väl tro dem? Kyrkoherden vill ha mig med på dopen när det inte finns någon kantor att tillgå för att leda sången. Han skryter på mig så jag rodnar och tycker det är pinsamt! Gissa om det ändå värmer i hjärtat? Min röst är en gåva och jag får använda den! Så nu sjunger jag av hjärtats lust, ibland nog ändå hellre än väl.

Jag har tidigare tagit sånglektioner och det ska jag definitivt ta upp igen. Ett hjälpmedel jag kommit på är att banda in det jag sjunger och lyssna genom det. Då hör jag allt underligt som händer under sången som jag inte märker när jag sjunger och jag är ingen nådig domare. Det finns massor att rätta till! Trots felen är jag fascinerad av att höra min egen röst på band! Den låter ju så annorlunda än i mitt huvud.

Några sånger har jag lagt ut på Youtube och här är länkar för den som vill lyssna själv. Marys Boychild, sjöng jag på en konsert vid jultid, Dagen är nära sjöng jag på en begravning och Söndagsmorgon sjöng jag i en högmässa.

Regnet står som spön i backen – bokstavligen. Fast det varade inte så lång stund utan det var bara en åskskur. Jag fick bilen tvättad på köpet men mina planer för trädgårdsarbete kan jag glömma. Igår var det en underbart vacker sommardag men jag var tvungen att spendera största delen av den borta hemifrån så inte blev det nåt gjort i trädgården då. Få se om solen skulle kunna visa sig ännu idag och kanske i morgon så att jag skulle få nånting gjort ändå. Annars blir jag jättesur. Så det så.