Breven till världen

När man inte tillhör de årgångar som fick ett körkort som berättigar till att köra såväl bil som motorcykel måste man gå i skola och skaffa sig ett motorcykelkörkort. I den utbildningen ingår det att man ska kunna hantera en motorcykel på rätt sätt. Man ska kunna köra långsamt, bromsa snabbt, köra slalom och köra runt i en minimal cirkel. Det här gjorde jag för några år sedan. Idag ordnade vår motorcykelklubb Archipelago Riders en övningsdag för att borsta rosten av körkunskaperna. En del av gänget hörde till gruppen som aldrig gjort övningarna och en del har tagit mc-kort och redan tidigare övat på uppgifterna. Oberoende av tidigare körning var uppgifterna lika svåra eller lika lätta för alla. Det var riktigt roligt att kunna pröva sina hanteringskunskaper och fräscha upp minnet efter vintern. Det är många saker att tänka på i trafiken! Det var ju så strålande vackert väder och varmt så vi ville alla ut på vägen och köra av oss lite efter övningarna så de flesta av oss åkte iväg till Auranlaakso för att äta. Efter en stunds samvaro över middagen åkte vi hemåt igen. Åter en trevlig dag med gänget och nästa happening är Motoristikirkko i Lundo den 12 maj.

Med risk för att göra någon besviken måste jag berätta att jag i morse satte iväg en liten hög med kuvert på posten! Det är förskräckligt länge sen vi bjudit hem våra vänner och jag har gått och planerat och funderat och väntat på rätt tillfälle. Förr hade vi två fester per år, en på våren för att fira våra födelsedagar och en på sensommaren för att det var roligt. Nu har det visst gått nåt år sen vi sist hade en fest och jag har längtat efter att kunna bjuda till fest. Jag hade en plan men så åkte vi iväg på semster och sen bytte jag jobb, men NU! Nu ska det firas o festas!
Nu ska huset städas, menyn planeras, pyntet fixas och överraskningar förberedas. Jag hoppas innerligt att det ska passa för de flesta att komma på fest! Åh, så jag ser fram emot att ha huset fullt med folk!!

PS. Det som ska firas den här gången är den sena vårens ankomst…

De senaste 9 veckorna har Manda, vår lilla kisse, växt från en späd tjej till en smällfet madam. Det berodde nog inte på en massa god mat utan snarare var det en frass som hade sin tass med i spelet. Jag har gått och väntat på dagen D och klämt på magen och funderat när det ska ske. Jag hade räknat ut att det skulle bli omkring påsk och så hoppades jag innerligt att det skulle ske en dag när jag var ledig och hemma för att kunna vara med som moraliskt stöd.
I morse när jag kom till köket var Manda orolig och jag kunde se att magen hade “sjunkit”. Jag kollade rumpan och visst hade hon en flytning som visade att det var dagen D. Manda hade tydligen inte riktigt klart för sig var hon tänkte föda men jag visste precis i vilken korg det skulle ske, i samma korg som åtminstone tre katter före henne har fött sina små. Jag hämtade korgen och lade i rena tidningar och handduk och Manda accepterade mitt förslag. Men det var på ett vilkor, att jag satt brevid och höll henne i tassen. Morgonmålet fick jag äta med Manda bredvid mig i korgen och sen förflyttade vi oss till övre våningen. Så fort jag försökte gå från korgen följde hon med så där satt jag sen och höll henne i tassen och berättade hur duktigt hon var och att allt skulle gå bra. Visst kände jag mig lite hjälplös då jag inte kunde hjälpa henne men jag visste ju att katter vanligtvis klarar en förlossning på egen hand. Man behöver inte göra annat än finnas nära.
Mimmi, vår äldre kisse, var mäkta nyfiken och undrade vad som stod på. Men hon gav ändå Manda rum och bråkade inte med henne som hon annars gör. Hon förstod väl att det var något viktigt på gång.
Så efter rejäla krystningar kom första lilla plutten. En mörk kisse som snabbt blev tvättad och ompysslad av mamma Manda. Tvåan kom 45 minuter senare och trean kom efter ytterligare 40 minuter. Alla tre fick en ordentlig upputsning och ligger nu nöjda och diar. Tvåan, ettan och trean och en nöjd mamma Manda.

Tvåa och trean liknar mest mamma Manda och är lite ljusare än ettan men har mindre vitt än mamma Manda. Ettan tror jag att är en frass men tvåan o trean har jag inte hunnit undersöka ännu.
Jag är glad att jag var hemma och jag är glad att allt gick så bra. Nu har vi några roliga veckor framför oss innan ungarna åker vidare till nya hem. Ja, hoppas ju bara att vi hittar goda hem åt dem!

Det här veckoslutet var ett synnerligen trevligt veckoslut. På lördagen drog jag iväg till Pargas för att träffa tjejerna och bowla. Vi blev inte så många som tänkt så vi blev två personer perr bana och oj, så vi bowlade. Vi förbättrade teknik och fick många goda skratt på vägen. Ofta åkte klotet iväg i rännan men ibland blev det nån strike och då var glädjen desto större. Jag har ont i låren (!) ännu men det var ju så sjuttons roligt! Efter tjejträffen följde min god vän LJ med mig tillbaka till Nagu och vi drog iväg på Karaoke Night på restaurang L’Escale. LJ inledde den historiska kvällen som första karaokesångare ever på L’Escale och vi hade verkligt roligt. Det var många bra sångare och stämmningen var på topp. Jag var lite reserverad och nervös när jag sjöng men efter några cider och stort stöd av publiken lossnade sångarglädjen. Jag sjöng Gabriellas sång, You raise me up, Thank you for the music och Ta mig till havet. Det var ju såååå roligt! Det mest överraskande och roliga var att jag tog hem andra pris i den lekfulla tävlingen Voice of Nagu! Jag! Tänk! Jag hade nog satt mina slantar på LJ om det hade varit vadslagning. Vinnare blev Tua o Raimo och tredje pris gick till Niklas L. På söndagen blev det att sjunga i Lukaspassionen av Seppo Pänkäläinen i Korpo kyrka. Jag var lite rädd att rösten skulle ha tagit stryk under karaokekvällen men nej, rösten mådde bra. Från kl 14-17 övade kören stående i kyrkan och kl 18 uppfördes verket. Jag hade till och med ett litet solo på åtta toner! Det var ju skoj. Men AJ mina ben! De värkte av bowlingen och gillade inte alls att stå stilla på stengolv så länge. Ännu efter flera timmars sjungande mådde rösten bra och jag kan bara nöjt konstatera att sånglektionerna har gjort sitt.
Jag var så nöjd och glad efter den här helgen att det inte kunde vara bättre!

Jag bara måste få skryta lite!

Idag överraskade jag gubben med att veta nånting om datorer som han inte visste. Gubben har hållit på med datorer sen ca 1984 (på den tiden då datorer inte såg ut som datorer) och det han inte vet om datorer behöver man just inte veta. MEN ibland, väldigt sällan men ibland, råkar han ut för något han inte stött på tidigare och det brukar stavas kris, panik, eller apuva… Då beklagar han sig vanligtvis med stora bokstäver och får det att låta som världen håller på att gå under och jag kommer rusande för att om inte lösa problemet så i alla fall säga, voj voj, stackars liten och ge honom en liten puss.

Idag var inte problemet av världens-undergång-storlek men ändå ett problem. Eftersom Google ändrar nån policy den 1 mars är det rekommenderat att man nollställer nånting (jag lyssnade inte såååå detaljerat) och när gubben ska göra det kommer han på att han inte vet användarnamn och lösenord till en sida på nätet. Hups! Han har nämligen (precis som lata jag) använt sig av automatinloggning och glömt den viktiga informationen. Hur ska han få reda på den??

Ha, bus-enkelt! svarar jag.
Om man använder Firefox (som vi gör) så går man till Verktyg -> Inställningar -> Säkerhet -> Sparade lösenord. Väljer ‘Visa lösenord’ och så kollar man efter adressen till sidan där man vill veta användarnamn och lösenord. Ta-Daa! Färdigt!Oj, det där visste jag inte säger gubben.
Lite coolt tycker jag. En så liten enkel grej som jag visste! Så ibland är jag dataguru jag också.

I was doing something in the kitchen today when I suddenly noticed I miss our australian friends very, very much. Funny how people can start to mean so much to you in such a short time! I miss our daughter Mahli on and off all the time but today I really missed Dianne and Paul! I have started to save some money to be able to visit them but that still feels very far away.
So what to do when you miss people that are on the other side of the globe? I could have Skyped them but I did what Dianne would have done for me. I made a pot of tea! A nice pot of strong tea. I like my tea strong, it almost looks like coffee! Some brown sugar and it was perfect! I didn’t really expect it to help but it did! It felt much better after a pot of tea. (Yes, I drank the whole pot by myself.) So now I’m going to use my teapot more often. I noticed it isn’t really that much more work to use a pot instead of using teabags in a cup. (Yes Dianne, you told me so!) I think I will use it every morning when I’m not in a hurry anywhere and have the time to drink a pot of tea.

(Jag ber om ursäkt ifall det är någon som inte förstår texten. I korthet handlar det om att jag saknar våra vänner från Australien och gjorde en kanna te för att kurera saknaden)

Oj, vad roligt det kan va att få besök! Idag kom en väninna på besök med sin son. Efter lite te och paj kidnappade sonen hastigt gubben min och utnämnde honom till lekfarbror så väninnan och jag fick förbättra världen i allskönsro! Härligt när man får njuta av vänner och diskussioner! Det måste absolut göras om snart! Jag hade ju nästan glömt hur uppfriskande det kan vara att få prata av sig!

Oj, vad många utropstecken det blev! Men det är faktiskt värt varenda ett, ska du veta.

Vi värmer vårt hus uteslutande genom att elda (panna med vattentank + kakelugn & vedspis) och vi har varit lite lata på att lägga ihop ved åt oss. Nu när det stormade så rysligt på annandagen föll det nästan 10 träd på vår tomt. Vi behövde inte ta beslut om vilka träd vi skulle fälla, de föll av sig själv. Ett par träd föll inte helt utan stod och stödde sig på sin granne. De träden vill jag inte fälla själv utan bad min bror komma och hjälpa oss. Ja, alltså, hos oss är det jag som går ut med motorsågen och gubben får ta kvistjärnet (vesurin). De träd som hade fallit helt och hållet hade jag tagit hand om tidigare men nu kom brorsan med traktor, vagn och motorsåg. Han fällde de lutande träden och några andra som fick åka med av bara farten. Sen körde han omkring med traktorn och vagnen och plockade upp stockarna. Det blev en nätt hög med stock som väntar på att bli kapade och klabbade. Jag är så innerligen glad att ha en så snäll bror, för det var många timmars slit som han besparade oss med sin traktor! Tänk att tvingas ta hand om alla dessa träd med motorsåg och skottkära! Oländlig terräng som det är för en skottkärra i skogen hade vi fått kånkka och bära alltihop! Jag får träningsvärk av bara tanken! Nu har vi en del kvistar som ligger kvar i skogen men de får vi lägga ihop i högar så hämtar brorsan dem med traktorn sen. Lyxigt värre!