Breven till världen

I förrgår lyssnade jag till Fotosnack! där fyra fotografer visade 20 bilder och fick tala 20 sekunder om varje bild. Det var jättegivande och roligt att se hur olika bilder de hade tagit och hur olika stil de har. Jag blev förstås och fundera på om jag också skulle plocka ut 20 favoriter av mina bilder och kommentera dem, men det får bli till en annan dag. Idag är det dimmigt, fantastiskt, ljuvligt dimmigt så jag tog kameran med mig och gick ut i skogen. Jag fotade 78 bilder i skogen men bara några blev sådana jag är nöjd med. Sist och slutligen tycker jag att det är svårt ljus idag! Det jag trodde blev en bra bild visade sig ha konstigt ljus när jag ser på bilden på stora dataskärmen. Nå, det är väl då man lär sig – eller så inte… Men skönt var det att ge sig ut i friska luften och det är alltid skoj att fota. Det är lite lustigt med de här bilderna för jag tycker att de reflekterar en stämning av höst mera än av vår! Vårvintern är nog aningen dyster i färgerna men jag önskar att jag hade kunnat fota fågelsången! Oj, vilken konsert hela promenaden var! Småfåglarna sjunger som galna just nu så jag borde ha tagit med mig bandspelaren också.

De senaste 9 veckorna har Manda, vår lilla kisse, växt från en späd tjej till en smällfet madam. Det berodde nog inte på en massa god mat utan snarare var det en frass som hade sin tass med i spelet. Jag har gått och väntat på dagen D och klämt på magen och funderat när det ska ske. Jag hade räknat ut att det skulle bli omkring påsk och så hoppades jag innerligt att det skulle ske en dag när jag var ledig och hemma för att kunna vara med som moraliskt stöd.
I morse när jag kom till köket var Manda orolig och jag kunde se att magen hade “sjunkit”. Jag kollade rumpan och visst hade hon en flytning som visade att det var dagen D. Manda hade tydligen inte riktigt klart för sig var hon tänkte föda men jag visste precis i vilken korg det skulle ske, i samma korg som åtminstone tre katter före henne har fött sina små. Jag hämtade korgen och lade i rena tidningar och handduk och Manda accepterade mitt förslag. Men det var på ett vilkor, att jag satt brevid och höll henne i tassen. Morgonmålet fick jag äta med Manda bredvid mig i korgen och sen förflyttade vi oss till övre våningen. Så fort jag försökte gå från korgen följde hon med så där satt jag sen och höll henne i tassen och berättade hur duktigt hon var och att allt skulle gå bra. Visst kände jag mig lite hjälplös då jag inte kunde hjälpa henne men jag visste ju att katter vanligtvis klarar en förlossning på egen hand. Man behöver inte göra annat än finnas nära.
Mimmi, vår äldre kisse, var mäkta nyfiken och undrade vad som stod på. Men hon gav ändå Manda rum och bråkade inte med henne som hon annars gör. Hon förstod väl att det var något viktigt på gång.
Så efter rejäla krystningar kom första lilla plutten. En mörk kisse som snabbt blev tvättad och ompysslad av mamma Manda. Tvåan kom 45 minuter senare och trean kom efter ytterligare 40 minuter. Alla tre fick en ordentlig upputsning och ligger nu nöjda och diar. Tvåan, ettan och trean och en nöjd mamma Manda.

Tvåa och trean liknar mest mamma Manda och är lite ljusare än ettan men har mindre vitt än mamma Manda. Ettan tror jag att är en frass men tvåan o trean har jag inte hunnit undersöka ännu.
Jag är glad att jag var hemma och jag är glad att allt gick så bra. Nu har vi några roliga veckor framför oss innan ungarna åker vidare till nya hem. Ja, hoppas ju bara att vi hittar goda hem åt dem!