Breven till världen

Nu har jag lagt upp bilderna på vårt fotogalleri och där kan man se dem i full storlek. Bilderna här på bloggen är rätt små så jag rekommenderar att du följer ser på bilderna i galleriet. Klicka på bilden så kommer du enklast dit!

Tråkigt nog så tog batteriet i min systemkamera slut efter vårt besök på Nationalmuseet, så bilderna från musikhuset är tagna med telefonen.

Idag var en annorlunda arbetsdag. Vi, de flesta anställda vid Pargas kyrkliga samfällighet, Väståbolands svenska församling och Länsi-Turunmaan suomalainen seurakunta, stuvade in oss i en buss och drog österut. På programmet stod ett besök på Nationalmuseet, ett besök i det nya Musikhuset och däremellan lunch.
Jag har faktiskt ganska länge tänkt på att jag borde ta mig till Nationalmuseet eftersom där finns så många av våra kyrkors gamla skatter och nu behövde jag inte fundera mera. Det var ett verkligt intressant besök som nog gärna kan göras om med ännu bättre tid.[Bilden lånad från Nationalmuseets webbsida och föreställer Erik von der Lindes begravningsvapen från år 1666, kopia finns i Pargas kyrka]

Lunchen var ingen höjdare. Den tänker jag inte orda mera om för det var den inte värd.

Musikhuset. I mitt tycke rätt oanseenlig på utsidan men wow vilken insida! Vilka häftiga lösningar! Vilken akustik! Jag vill definitivt besöka en symfonikonsert där! Konstverket som hänger i taket är ganska häftigt det också!

Jag återkommer med flera bilder!

Jag var på jobb när Therese Karlsson, Sören Lillkung och Martin Segerstråle konserterade i Pargas kyrka. Oj vilka röster o fingerfädighet som vankades! Vilket priviligerat jobb jag har!MEN, det riktigt roliga var ju att jag satt backstage och såg och hörde artisterna så som konsertpubliken inte såg dem. Jag tycker om att sjunga men jag blir nervös, missar toner, känner att jag inte räcker till, tappar bort mig och fast vad. Det roliga backstage för mig var att höra att det samma upplever proffsen! På en annan nivå, men ändå. Rädslan för att göra bort sig finns där oberoende om man är glad amatör eller stenhårt proffs. Vi är alla bara människor! Så plocka fram sångarglädjen och skäms inte för att du älskar att sjunga!

På fredagen före första advent hölls det ett par skolgudstjänster för de svenska lågstadieskolorna i Pargas och jag var vaktmästaren på plats. Jag satt i sakristian och lyssnade till gudstjänsten när jag plötsligt hörde att ungdomsarbetsledaren förklarde vilka tecken som barnen skulle göra under psalmen Måne och sol. Oj, men den kan jag ju diskanten till tänkte jag. Jag sökte fram rätt psalmbok (där jag skrivit in noterna för diskanten) och bläddrade snabbt fram till 153 och så smög jag mig iväg upp på orgelläktaren. Vår kantor Hanna noterade mig och så sjöng vi Måne och sol med både röster och tecken i kyrkan. Gissa om det var roligt att stå på orgelläktaren och sjunga diskant och se barnen vända sig om i bänkarna för att se varifrån den där extrastämman kom! (Dom trodde nog att det var nån som sjöng fel.)
Efter första gudstjänsten frågade Hanna om jag kommer upp under nästa gudstjänst också och jo, det lovade jag göra. Efter den andra gudstjänsten kom en av lärarna till sakristian och berömde Hanna (som är väl vard beröm för hon är superduktig!) och tackade för sången och för diskantstämman. Hanna fick upplysa henne om att det var vaktmästarn som sjöng… Hihi, det var roligt!

Hela historien börjar egentligen när Birgitta Sarelin firade 40 år av klockarkärlek i Nagu kyrka i september och vi gamla barnkörssångare var på plats. Då övade vi diskanten ett par varv och sen sjöng vi. Följande söndag var det visst nån ungdomsgudstjänst i Pargas och då övade jag ett par varv med Hanna och så sjöng jag diskanten igen. Efter det har jag en stående inbjudan att sjunga diskanten närhelst vi sjunger Måne o sol i kyrkan.

Jag fick ordna krattartalko på gravgården i Nagu idag och vet ni det var den roligaste arbetsdagen jag haft på länge! Vi var 36 glada talkoarbetare som mest och vi hade jättejätteroligt allihop! Till och med ÅU:s reporter Kim Lund kom och gjorde ett reportage om de glada Festingarna! Jag e helt varm i kroppen av lycka över att så många dök upp! Det är lycka och lyx att ha så många hjälpande händer med sig! Det gick undan ska ni veta. Jag hade svårt att hinna med att köra undan löven som krattades ihop! Det var inget latmans jobb men det var så roligt att dagen gick i ett huj. Jag misstänker att det är en och annan som känner av talkot i kroppen i morgon, men det är i morgon det…
Nu är hela gravgården krattad och runt hela ringmuren också. Det är så fint, så fint! Tummen upp minst 100 gånger för alla som hjälpte till idag. Speciellt Putte som såg till att vi hade färska semlor och bullar att äta. Mums!

Allhelgona eller alla helgons dag är en dag då många söker sig till gravgården och kyrkan. Idag har jag börjat med två gudstjänster i jobbet och sen avslutat med en gudstjänst med kören på fritiden. Alla tre tillfällen inkluderade parentation d.v.s. ljuständning med uppläsning av namnen på de som dött under året sen förra allhelgona. På jobbet tändes många ljus för församlingen är större men det berörde mig inte så mycket men ikväll när jag deltog i gudstjänsten i min hemkyrka var många av namnen bekanta även om ingen var riktigt nära. Vid flera av namnen tänkte jag “oj, ja den!” och det var rörande att se så många i kyrkan som förlorat någon när och kär.
Efteråt gick jag ett varv på gravgården och njöt av alla ljus som brann vid gravarna. Det är så vackert i mörkret med så många levande ljus!
Sen kunde jag inte låta bli att fota ett stilleben. Tragiskt men vackert på bild… Trädgårdsmästaren har gått hem. (jag lägger upp bilderna i galleriet så kan du se dem i större format där.)

Igår blev jag såå trött på dessa eviga
fördomar om vad kvinnor o män kan/ska göra… Suck!

Städerskan undrade om jag kunde ta mig en
titt på en lavoar som läcker och visst kunde jag det. Jag tog med mig lite
packningar (som senare visade sig att inte passa) och gick iväg och skruvade
upp avloppet från lavoaren. Vanligtvis är det packningen som är sönder när det
läcker. När jag började greja kom en kvinna, anställd i församlingen, och undrade om jag
kunde sånt där. Jag veeet att hon inte menade nåt illa och jag veeet att det är
ovanligt med kvinnor som grejar, fixar, monterar och reparerar MEN jag är
anställd som vaktmästare och hade det varit nån av de andra vaktmästarna
(d.v.s. en man) hade hon aldrig kommit på tanken att fråga om kunskaperna!

Varför ska jag hela tiden måsta
“försvara” mig? När ska jag lära mig att svara försmädligt “Nej,
jag har ingen aaaaning om vad jag håller på med men det här verkar gå att
skruva i bitar och Leif kan säkert komma o fixa det sen.” Jag är
innerligen trött på de förutfattade meningarna folk har om vad andra människor
förväntas kunna. Att jag kan städa o koka kaffe är det ingen som ifrågasätter.
Konstigt då.

Så lugnar jag ner mig lite och kommer ihåg
att jag ju faktiskt är den första kvinnliga vaktmästaren som jobbat i församlingen
i Pargas. Det tar väl fem år eller så innan personalen (och församlingsborna)
vant sig vid tanken på en kvinna kan ha skitiga händer och verktygsbacken som
bästa vän…

PS Klickar du på bilden kommer du till en kul webbplats

Jag kan inte låta bli att kommentera en artikel i ÅU idag.
Torsten Sandell har kommit med ett initiativ till kyrkomötet om att ta en avgift för jordfästningar av avlidna som inte hört till kyrkan. Jag tycker att det är ett jättebra initiativ! Ja, alltså, det är jättebra att det kommer upp till diskussion, hur bra det sen är att ta betalt för förrättningen är det mera invecklat att bedömma.
När den nya begravningslagen kom 2004 hade kyrkan varit en dålig förhandlare och gått med på att ta hand om att alla kom i jorden oberoende av om de hörde till kyrkan eller inte. Alla inom samma kommun ska betala samma pris för sin gravplats, oberoende av församlingstillhörighet eller inte, och det tycker jag är okej eftersom gravväsendet inom en församling skall bära sig utan skatteintäkter. Man betalar för det man använder helt enkelt.

Sen kommer frågan om jordfästning. Bara för att herr Exempelsson skrev ut sig från kyrkan 1979 för att han blev sur på prästens hund betyder det inte att han slutade tro på samma gång. Fru Exempelsson har inte skrivit ut sig och är djupt troende och deltar i gudstjänsten rätt ofta och sjunger i kyrkokören och går på missionssymötena. Så dör herr Exempelsson plötsligt våren 2012. Självklart ska det vara en jordfästning, en hederlig kistbegravning! Prästen med den irriterande hunden har gått i pension för 10 år sen och flyttat från orten och den nya prästen tyckte även herr Exempelsson var en trevlig prick. Så fru Exempelsson bestyr om begravningen i högst vanlig ordning men så kommer frågan från pastorskansliet -herr Exempelsson hörde inte till kyrkan, ville han ha en kristen jordfästning? Hur kan frun svara på det? De har aldrig talat om det. Hon tror nog det och framförallt vill hon det. Så det blir så, en hederlig kistbegravning med sång, jordskovlar, psalm 23 och hela köret. Prästen och kantorn följer även med på minnesstunden.

För att vara krassa så kostar det här en god slant i arbetsinsats och uttnyttjande av lokaliteter. Hade det handlat om en vanlig förening hade en icke-medlem fått betala för de utnyttjade tjänsterna men nu talar vi ju om kyrkan! Den goda, uppoffrande kyrkan! Församlingen som har en medeltida kyrka som är svindyr att hålla varm, ett församlingshem som kostar skjortan att underhålla och städa, en personal som tar hand om människorna som inte vill betala deras löner…

Det är som om vi pratat om pensioner – allt färre ska stå för en allt större kostnad.
Jag vet att man som kristen ska vara god och uppoffrande. Jag vet att jag just nu har svårt att vända andra kinden till. Jag kan inte förstå varför man ska få strunta i att betala medlemsavgiften och ändå få fulla medlemsförmåner! Varför ska jag då inte skriva ut mig ur kyrkan med det snaraste?

Om vi pratar om nätpiratism så är ett av argumenten att man stjäl när man laddar ner någonting som man borde betala för. Okej, jag kan inte påstå att den döda stjäl prästen men det finns inte heller någon möjlighet att betala för de tjänster man vill utnyttja, annat än att gå med i kyrkan igen och betala medlemsavgiften. Men hallååå? Om man e död är det faktistk försent för det alternativet…

Sen tror jag även att det oftast är just sak samma för den döda om det hålls en jordfästning. MEN för de anhöriga är det en väldigt viktig traditionsbärande ritual, ett sätt att konkretisera sorgen och att ta farväl. Då har jag inga problem att be om en del av det möjliga arvet som ersättning för församlingens utförda tjänster.

Så efter hela denna utläggning kan jag konstatera att jag understöder kyrkoherde Sandells förslag om att ta betalt för utförda tänster – hur andliga de än må vara.