På fredagen före första advent hölls det ett par skolgudstjänster för de svenska lågstadieskolorna i Pargas och jag var vaktmästaren på plats. Jag satt i sakristian och lyssnade till gudstjänsten när jag plötsligt hörde att ungdomsarbetsledaren förklarde vilka tecken som barnen skulle göra under psalmen Måne och sol. Oj, men den kan jag ju diskanten till tänkte jag. Jag sökte fram rätt psalmbok (där jag skrivit in noterna för diskanten) och bläddrade snabbt fram till 153 och så smög jag mig iväg upp på orgelläktaren. 
Vår kantor Hanna noterade mig och så sjöng vi Måne och sol med både röster och tecken i kyrkan. Gissa om det var roligt att stå på orgelläktaren och sjunga diskant och se barnen vända sig om i bänkarna för att se varifrån den där extrastämman kom! (Dom trodde nog att det var nån som sjöng fel.)
Efter första gudstjänsten frågade Hanna om jag kommer upp under nästa gudstjänst också och jo, det lovade jag göra. Efter den andra gudstjänsten kom en av lärarna till sakristian och berömde Hanna (som är väl vard beröm för hon är superduktig!) och tackade för sången och för diskantstämman. Hanna fick upplysa henne om att det var vaktmästarn som sjöng… Hihi, det var roligt!
Hela historien börjar egentligen när Birgitta Sarelin firade 40 år av klockarkärlek i Nagu kyrka i september och vi gamla barnkörssångare var på plats. Då övade vi diskanten ett par varv och sen sjöng vi. Följande söndag var det visst nån ungdomsgudstjänst i Pargas och då övade jag ett par varv med Hanna och så sjöng jag diskanten igen. Efter det har jag en stående inbjudan att sjunga diskanten närhelst vi sjunger Måne o sol i kyrkan.
