Idag blev jag inkallad till församlingen för att välja gravplats med ett par sörjande. Trots att det snart är 3 år sedan jag slutade mitt jobb i församlingen var det ändå lätt att ställa upp. Jag känner gravgården som min egen ficka och stora förändringar har det inte skett de senaste åren. Så efter en snabb koll på kartan över gravgården insåg jag att den inte skulle vara till någon hjälp – den väsentliga delen saknades på just den kartan jag höll i handen. Nåväl, ingen panik. Så länge man kan gå ut på gravgården löser det sig. Man kan ju se var det finns gravstenar och gravar och var det är tom gräsmatta.
När jag träffade de sörjande, som jag ju känner sådär som man känner “alla” på små orter, visste jag inte ännu vem som dött. Jag hade glömt att fråga och egentligen var det inte så viktigt – vi skulle ju se ut en passande gravplats och då spelar det ingen roll vem som dött utan vem det är som är den sörjande. Så när vi träffades kramade jag, min vana trogen, om kvinnan som nu visade sig vara änka när jag frågade vem den döda var (jag hade helt felaktigt tänkt mig att det var nåndera av hennes föräldrar som dött). Det blev en ganska lång kram och jag kände att det var det bästa jag kunde ge henne. Det finns ju inga ord som räcker till i djup sorg.
Jag kan inte längre förmå mig att säga “jag beklagar” eller “otan osaa” när jag möter en människa i sorg. Det kommer sig från min svärmors dödsfall. Den dag vi kistlade henne och tog hand om många av de praktiska göromålen en begravning kräver var det många som beklagade sorgen eller sade “otan osaa”. Det fick mig att må illa och jag kom att innerligt avsky de orden. Jag förstår att man använder dessa invanda fraser, för när livet känns skört är det tradition och vanor som håller ihop alla lösa fragment. Men ändå kan jag inte längre få dem ur mig. Jag ger hellre en kram eller ett handslag eller en klapp på axeln eller armen men jag väljer att inte säga något alls. Det finns inga ord som förändrar det inträffade eller lindrar sorgen. Jag delar en ordlös sorg med min närvaro och ibland mina tårar. Jag står kvar och jag frågar om den döda och hur den sörjande mår men jag vägrar att säga tomma ord.
Jag håller helt med dig, Janette.
Då vår Ville dog orkade man inte höra på alla de där orden. Det som skar mest i hjärtat var nog kommenteren:”Jag förstår hur det känns”. NEJ, NEJ – du vet absolut INTE hur de känns!! VA TYST!! Så här tänkte man.
Men ge en kram, en kort nick, en klapp på axeln – då vet den sörjande att “du vet” och att han eller hon finns i dina tankar.
Många, ja allt för många är rädda för döden, och det återspeglar sig i att man inte heller klarar av att möta en sörjande.
Men vet ni vad? Det känns jätte hemskt om du t.ex. går över gatan för att slippa stå öga mot öga med en sörjande.
“Ja, ja, men jag vet inte vad jag ska säga”. Nähä, låt bli de då! Du BEHÖVER INTE SÄGA någo, men snälla, gå inte över gatan. Vi som sörjer är inte smittade av någon pest. Nicka och gå vidare……..
Vad fint skrivet. Detta “jag beklagar” tycker jag oxå känns så fel. En kram, en klapp är nog det som känns bäst.
Kiva med ny blogg! 🙂 Det är alltid lika svårt att möta en person i sorg tycker jag, man vet inte vad man ska säga för att visa att man är ledsen över vad som hänt och man vill inte säga något som kan såra. Så jo, jag har också tänkt sådär om de där orden. Men jag har ändå börjat använda dem i viss mån. Inte behöver orden vara innebördslösa fastän de är rätt så slitna nog.. En vän/bekant kan jag krama om men ibland känner man inte personen så väl och då känner man sig kanske obekväm med kramandet, hmm..
Då jag väntade vår son (alltså vårt förstfödde barn) kunde jag sen avsky orden “bara det nu är friskt” som man fick höra hela tiden. Tänkte att vårt barn inte är mindre värt och önskat fastän det skulle ha någon sjukdom/handikapp men efteråt har jag också tänkt mer på orden och de har fått en annan betydelse på något vis.
Trevligt med denna blogg!
Det var tänkvärda ord det där. Bra för alla och envar att fundera över hur man bemöter en person i sorg.