Breven till världen

På Trettondagen firade jag högmässa i Pargas kyrka. Det var Henric Schmidts avskedspredikan och det var en känslosam men vacker högmässa. Kön till nattvarden var lång, det var många som ville dela denna sista officiella högmässa. Henric har sagt att han tycker om att predika och det märks, hans predikningar är sådana man gärna lyssnar till. Han är vardaglig, varm och en av församlingen. Det är inget spel för gallerierna eller något pompöst över honom. Jag minns bra en gång när jag firade gudstjänst i Pargas en helt vanlig söndag och Henric stod utanför altarringen under största delen av gudstjänsten. Han var liturg men han var en del av församlingen. Han ledde gudstjänsten men han satte sig inte över församlingen med att stå vid altaret i en maktposition utan satt i första bänkraden och ledde gudstjänsten från koret framför altaret. Jag var häpen och rörd. Jag hade aldrig förr upplevt en präst leda gudstjänsten på det sättet men jag kände att det var just så här det ska vara. Prästen är en av oss vanliga dödliga men han/hon har till sin uppgift att leda gudstjänsten. Det är inget konstigt med det, det sak inte vara något konstigt med det utan det får göra oss alla delaktiga.
(bild från ÅU/Foto Anja Kuusisto)

Efter högmässan bjöds det på lunch i församlingshemmet. Efter lunchen uppvaktades Henric med blommor, presenter och tal. Talen beskrev Henric som den uppskattade, omtyckta präst och kyrkoherde han är. Det är många som kommer att sakna honom i församlingens verksamhet och i predikstolen. För att inte tala om alla dop, vigslar och jordfästningar han kommer att ombes ta hand om! Jag önskar att han ändå får den lediga tid han och hans familj längtar efter. Att efter så många år få rå sin egen tid kommer säkert att kännas ovant men säkert välkommet.

Tack Henric för alla dessa år och välsignelse över den återstående tiden!

Här kommer en liten julhälsning med tanke på trettondagen.https://youtube.com/watch?v=SO1j5axeIe8%3Frel%3D0Vi får göra som de vise männen och förundras över att ett så litet nyfött barn kan vara en kung och frälsare.

… men ingen gör något åt det!

Jag hade inte alls tänkt ägna mig åt väderobservationer här men nu är det gräsligt högt vatten och blött, blött, blött överallt! Bryggor ligger under vatten, åkrar svämmar över och på låglänta ställer kommer havsvattnet nästan upp på vägen. Det känns extremt men jag minns själv ännu högre vattenstånd så nog har det varit blött förr också.

Men det där med hur man minns vädret är väl som diskussionen jag hade med pappa för en tid sen.
Jag: Det sägs att mannaminnet sträcker sig 5 år bakåt.
Pappa: VAD säger du??? Det stämmer inte!
Jag: Ja, alltså….
Pappa: Mannaminnet sträcker sig från en höststorm till nästa! För se folk säger alltid “så här hårt har det nog aldrig stormat förr”

Jag ger pappa rätt, mannaminnet är från en storm till nästa.

Att bo på en
liten ort har sina för- och nackdelar. Alla känner alla och det kan vara svårt
att sticka ut. Men samhället skyddar också. Alla vet vad alla gör. Så om någon
råkar ut för någonting finns hjälpen ofta nära till hands. Men skyddet kan
också vara en nackdel. Gemenskapen skyddar sina missbrukare. Ryktet går snabbt
när polisen kommer till orten och kollar rattnykterheten. Den som har för vana
att ta en, två stärkare innan den sätter sig bakom ratten vet att hålla sig på
sin kant den dag poliserna kommer och kan på så sätt fortsätta äventyra de
andras säkerhet på vägarna en annan dag.

Jag jobbar på den
lilla servicestationen mitt i byn och där ser jag många som tyvärr gillar att tömma
både ett och två glas. Det finns par som dricker tillsammans, det finns de som
tömmer sitt glas för att ha någonting att göra, de finns de vars händer skakar
som asplöv när de kommer in efter dricka på morgonen. De finns barn som inget hellre
önskar än att föräldern ska sluta dricka. De finns de som söker sällskap med
glaset i hand, de finns de som verkar dricka lagom och de finns de som man vet
att kommer att dricka ihjäl sig. Det är så fruktansvärt tragiskt. I ett så
litet samhälle finns det så fruktansvärt många som är beroende av alkoholen.

Jag läste en gång
någonstans att en gravid kvinna kan dricka upp till 10 portioner per vecka utan
att barnet tar skada. Jag minns att jag ryggade tillbaka och tänkte att så
många portioner skulle jag inte dricka ens när jag inte är gravid. 10 portioner
betyder ett glas vin eller en öl till maten varje dag och två på helgen. Okej,
när jag spjälker upp det så här låter det inte som så mycket men jag tror att
det skulle vara en mycket god inkörsport till ett beroende.

Alkoholen är inte
av ondo i sig. Klarar man av att dricka med måtta kan det vara socialt trevligt
och förhöja upplevelsen av en middag. Men när alkoholen tar överhanden då är
det problematiskt. Kanske det är vårt lands ”dricka sig redlös”-inriktade
dryckeskultur som är problemet? Kanske är det något annat. Jag har ingen
lösning på problemet men att förbjuda alkoholen tror jag inte på.

Jag känner
mig ganska uppgiven inför alla de som dricker för ofta, för mycket. De har
problem och de förorsakar besvikelser och sorg i sina familjer. Jag ber för
dem, det kan jag ändå göra.

Idag blev jag inkallad till församlingen för att välja gravplats med ett par sörjande. Trots att det snart är 3 år sedan jag slutade mitt jobb i församlingen var det ändå lätt att ställa upp. Jag känner gravgården som min egen ficka och stora förändringar har det inte skett de senaste åren. Så efter en snabb koll på kartan över gravgården insåg jag att den inte skulle vara till någon hjälp – den väsentliga delen saknades på just den kartan jag höll i handen. Nåväl, ingen panik. Så länge man kan gå ut på gravgården löser det sig. Man kan ju se var det finns gravstenar och gravar och var det är tom gräsmatta.
När jag träffade de sörjande, som jag ju känner sådär som man känner “alla” på små orter, visste jag inte ännu vem som dött. Jag hade glömt att fråga och egentligen var det inte så viktigt – vi skulle ju se ut en passande gravplats och då spelar det ingen roll vem som dött utan vem det är som är den sörjande. Så när vi träffades kramade jag, min vana trogen, om kvinnan som nu visade sig vara änka när jag frågade vem den döda var (jag hade helt felaktigt tänkt mig att det var nåndera av hennes föräldrar som dött). Det blev en ganska lång kram och jag kände att det var det bästa jag kunde ge henne. Det finns ju inga ord som räcker till i djup sorg.

Jag kan inte längre förmå mig att säga “jag beklagar” eller “otan osaa” när jag möter en människa i sorg. Det kommer sig från min svärmors dödsfall. Den dag vi kistlade henne och tog hand om många av de praktiska göromålen en begravning kräver var det många som beklagade sorgen eller sade “otan osaa”. Det fick mig att må illa och jag kom att innerligt avsky de orden. Jag förstår att man använder dessa invanda fraser, för när livet känns skört är det tradition och vanor som håller ihop alla lösa fragment. Men ändå kan jag inte längre få dem ur mig. Jag ger hellre en kram eller ett handslag eller en klapp på axeln eller armen men jag väljer att inte säga något alls. Det finns inga ord som förändrar det inträffade eller lindrar sorgen. Jag delar en ordlös sorg med min närvaro och ibland mina tårar. Jag står kvar och jag frågar om den döda och hur den sörjande mår men jag vägrar att säga tomma ord.