På Trettondagen firade jag högmässa i Pargas kyrka. Det var Henric Schmidts avskedspredikan och det var en känslosam men vacker högmässa. Kön till nattvarden var lång, det var många som ville dela denna sista officiella högmässa. Henric har sagt att han tycker om att predika och det märks, hans predikningar är sådana man gärna lyssnar till. Han är vardaglig, varm och en av församlingen. Det är inget spel för gallerierna eller något pompöst över honom. Jag minns bra en gång när jag firade gudstjänst i Pargas en helt vanlig söndag och Henric stod utanför altarringen under största delen av gudstjänsten. Han var liturg men han var en del av församlingen. Han ledde gudstjänsten men han satte sig inte över församlingen med att stå vid altaret i en maktposition utan satt i första bänkraden och ledde gudstjänsten från koret framför altaret. Jag var häpen och rörd. Jag hade aldrig förr upplevt en präst leda gudstjänsten på det sättet men jag kände att det var just så här det ska vara. Prästen är en av oss vanliga dödliga men han/hon har till sin uppgift att leda gudstjänsten. Det är inget konstigt med det, det sak inte vara något konstigt med det utan det får göra oss alla delaktiga.
(bild från ÅU/Foto Anja Kuusisto)

Efter högmässan bjöds det på lunch i församlingshemmet. Efter lunchen uppvaktades Henric med blommor, presenter och tal. Talen beskrev Henric som den uppskattade, omtyckta präst och kyrkoherde han är. Det är många som kommer att sakna honom i församlingens verksamhet och i predikstolen. För att inte tala om alla dop, vigslar och jordfästningar han kommer att ombes ta hand om! Jag önskar att han ändå får den lediga tid han och hans familj längtar efter. Att efter så många år få rå sin egen tid kommer säkert att kännas ovant men säkert välkommet.

Tack Henric för alla dessa år och välsignelse över den återstående tiden!