Kära Du,
jag tänkte att jag skulle skriva några brev. Försöka i alla fall. Det är så sällan jag skriver brev numera att jag nästan glömt hur man gör, men jag tror att Du gillar brev så jag skriver till Dig.
När man inte vet vad man ska tala om brukar man börja med vädret, det är ju tacksamt. Så jag börjar med vädret. För ett drygt halvår sen, i slutet av maj, låg jag på gräsmattan här hemma och solade. Jag tänkte att jag skulle inleda sommarsäsongen ordentligt och ta varje tillfälle i akt att jobba på en fin solbränna och bli riktigt brun under sommaren. Det var väl bra tänkt men lyckan var kortvarig. Den där gången i maj var enda gången jag solade på hela sommaren! I juni började det regna och sen dess har det varit regn och mulet mest hela tiden. Jag minns inte exakt men det känns som om inte solen visat sig på ett halvt år. Jag vet att det funnits soliga dagar, men de är nog väldigt lätträknade. Regnet övergick till snö när det blev kallare men solen lyser allt jämnt med sin frånvaro. Jag är så innerligen trött på regn, snö och fram för allt på bristen på solsken! Jag önskar att jag kunde slänga mig på nästa flyg till solen! Men som om inte bristen på solsken var nog så dras jag med flunssa. Det började före julen, en omgång utan feber som jag nästan repade mig från och nu efter nyår kom en ny omgång med hög feber. Febern har sjunkit undan men den drog fram en skrällande hosta. Jag är så trött på att vara sjuk och utan sol!
Förlåt, man ska inte inleda en brevväxling med klagovisor, jag vet. Det är inte rätt att börja med att hälla allt sitt missnöje över den andra men nu gjorde jag det ändå. Här har Du mig – en missnöjd, trött och gnällig brevskrivare.
Jag ska bättra mig till nästa brev, jag lovar!

Med gråvädershälsningar,
Janette