Idag blev jag inkallad till församlingen för att välja gravplats med ett par sörjande. Trots att det snart är 3 år sedan jag slutade mitt jobb i församlingen var det ändå lätt att ställa upp. Jag känner gravgården som min egen ficka och stora förändringar har det inte skett de senaste åren. Så efter en snabb koll på kartan över gravgården insåg jag att den inte skulle vara till någon hjälp – den väsentliga delen saknades på just den kartan jag höll i handen. Nåväl, ingen panik. Så länge man kan gå ut på gravgården löser det sig. Man kan ju se var det finns gravstenar och gravar och var det är tom gräsmatta.
När jag träffade de sörjande, som jag ju känner sådär som man känner “alla” på små orter, visste jag inte ännu vem som dött. Jag hade glömt att fråga och egentligen var det inte så viktigt – vi skulle ju se ut en passande gravplats och då spelar det ingen roll vem som dött utan vem det är som är den sörjande. Så när vi träffades kramade jag, min vana trogen, om kvinnan som nu visade sig vara änka när jag frågade vem den döda var (jag hade helt felaktigt tänkt mig att det var nåndera av hennes föräldrar som dött). Det blev en ganska lång kram och jag kände att det var det bästa jag kunde ge henne. Det finns ju inga ord som räcker till i djup sorg.

Jag kan inte längre förmå mig att säga “jag beklagar” eller “otan osaa” när jag möter en människa i sorg. Det kommer sig från min svärmors dödsfall. Den dag vi kistlade henne och tog hand om många av de praktiska göromålen en begravning kräver var det många som beklagade sorgen eller sade “otan osaa”. Det fick mig att må illa och jag kom att innerligt avsky de orden. Jag förstår att man använder dessa invanda fraser, för när livet känns skört är det tradition och vanor som håller ihop alla lösa fragment. Men ändå kan jag inte längre få dem ur mig. Jag ger hellre en kram eller ett handslag eller en klapp på axeln eller armen men jag väljer att inte säga något alls. Det finns inga ord som förändrar det inträffade eller lindrar sorgen. Jag delar en ordlös sorg med min närvaro och ibland mina tårar. Jag står kvar och jag frågar om den döda och hur den sörjande mår men jag vägrar att säga tomma ord.