Breven till världen

Vår lilla kisse Manda är en aktiv typ som lätt blir uttråkad. Nu har vi byggt ett eget höghus åt henne. Utkikstornet på toppen har hon själv modellerat. Jag hämtade hem en låda och kapade några små hål i den men det var tydligen inte tillräckligt. Manda har rivit upp hålen genom att bita loss små bitar. Ibland har hela golvet varit fullt att pappspån som “råttan” Manda har har rivit loss. Snart finns det ingen låda kvar alls…De undre våningarna har kommit till senare och är sammanbundna med hål i väggar och tak/golv så att hon kan krypa in och ut kors och tvärs. Det är ett ganska roligt hus men har Manda inte sällskap i leken så ligger hon helst höst upp och spanar över vad som händer runt omkring henne. Ja, och har hon tråkigt så modellerar hon väggarna igen…

…not goodbye but see you soon again!För snart ett år sedan flyttade en 15 årig flicka från andra sidan jordklotet in hos oss för 3 månader. Hon heter Mahli och är Rotarys utbyteselev från Australien. Det var en rolig och givande tid och ibland lite påfrestande men så är det ju i vilken familj som helst. Vi kom varann nära och hennes föräldrar hälsade på i september och bodde då hos oss en vecka. De kom att bli våra mycket goda vänner och Mahli känns som vår dotter. Hon är en härlig tjej, full av liv, lust och upptåg. Det är sällan tyst när man har Mahli med och hon är så ljuvligt glad-retfull-impulsiv med massor av planer och framtidstro.

Idag var det dags för henne att åka hem tillbaka. Trots att hon under året bott hos tre andra familjer förutom hos oss bad hon oss köra henne till flyget. Hon kom till oss igår och stannade sista natten i Finalnd hos oss. Genast hon kom kändes det som att nu var familjen samlad och vår dotter var hemma. Det är så lätt och otvunget för oss att umgås! Jag är otroligt glad att hon ville komma till oss och ville att vi skulle följa henne till flyget.

I snöyra och blixthalka körde vi till Helsingfors-Vanda flygfält. Med på resan var Mahlis goda vän Petter och på flygfältet mötte Sandra upp. Vi var en liten avskedskommitté och när det var dags för Mahli att gå genom säkerhetskontrollen blev det långa kramar och en del tårar. Det är alltid så ledsamt att säja hej då när man inte vet när man träffas igen. För Mahli var det ändå med verkligt delade känslor hon kramade oss, dels att åker hon från oss i Finland men tillika åkte hon ju hem till sina nära och kära som inte sett på så länge. Tårar med ett leende.

Det är en 30 timmars flygresa med byten i Frankfurt, Singapore och Sydney som Mahli har gett sig iväg på. Flyget från Finland gick kl 14 och när hon kommer hem är det söndag mitt på dagen! Hon har gjort den en gång förut, när hon kom hit, så hon är inte riktigt första resans flicka, men nog är det ju ändå ett äventyr att åka runt halva jordklotet ensam!

Nu sitter jag här och saknar henne redan, men bara hon kommer välbehållen hem blir det att hålla tät kontakt! Till sån’t är internet fantastiskt! Sen är det bara att börja lägga stora slantar i spargrisen så att resan till Austalien inte ligger allt för långt borta i framtiden – vi har ju någon att hälsa på där nu!